Minnet som fenomen

"Jag vet inte" brukar vara mitt första tecken på att jag börjar kana ner i skoskaften igen. Ett tag nu har jag vetat väldigt lite. Ingen aning om någonting alls, faktiskt. Det som är svårast är att jag fortfarande har så svårt att minnas. Ett tag har jag gått omkring och trott att det blivit mycket bättre och att jag är tillbaka i normalnivå igen. I helgen blev det bara alltför uppenbart att jag lyckats lura mig själv ordentligt. 

I lördags flyttade vi hästen till ett annat stall. I det nya stallet finns nya hästar, ny sadelkammare, nya hundar, nytt tamejfan allting... Förlåt, jag svor. Men det är löjligt att behöva gå runt och repetera och repetera och känna sig lika dum i huvudet som första gången man satt framför ett mattetal i lågstadiet och inte kunde förstå på något sätt att de där siffrorna skulle kunna bli ett annat tal. Varför man nu skulle vilja göra ett nytt tal av två stycken redan befintliga?

Nu var det inte matte jag skulle skriva om.

Min egen högst ovetenskapliga tolkning av mitt ständigt slirande minne kom till efter att en psykolog sagt till mig att min största förbannelse är att jag minns allting så detaljerat. Jag minns strukturen på tyget närmast min hud, dofterna, ljuset, smärtan och rörelserna. Om det var dag eller natt, sommar, ljust eller mörker. Jag tror att det är så att jag är för rädd att minnas mer. Det har låst sig.

Om jag hade varit miljonär nu så hade jag skapat mig en bubbla av trygghet. Jag hade gått och lagt mig och gått upp samma tid varje dag, ridit varje dag och belastat min stackars hjärna precis så mycket som den klarat av, varje dag. I min egen takt. För det är min stora övertygelse att man ständigt ska utmanas, men absolut inte så mycket att man hinner tro att man inte ska klara av det. Ridningen är fantastisk på det sättet. Man kan lägga ribban precis vart man vill och känna att man lyckas varenda gång. En otrolig kick för självförtroendet!

Så, en miljon, någon?