Fixering

När jag jobbade i hemtjänsten för många herrans år sedan blev jag förundrad över att folk var så fixerade vid sin avföring. Det var stora A och lilla a och det var stora D eller lilla d och det var prat om hur många gånger om dagen eller inte på flera dagar och ibland kändes det mer som att jag bara pratat bajs hela dagarna istället för att ha gjort något nyttigt. Jag fick förklarat för mig att det var oerhört viktigt att föra avföringslistor så att man höll reda på pensionärerna, särskilt som de kanske inte själva längre kunde minnas så bra. Jag fann mig i det, förstod att syftet var gott, men fixeringen som blev hos en del tyckte jag var allt annat än friskt. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det där var att jag nu på morgonen kände för att skriva ännu ett inlägg på facebook om det där förbaskade sovtåget som jag inte är överens med. Sovtåget, berättade min barndomskompis för mig, kan man missa ibland men om man bara har tålamod så kommer det snart ett nytt. Häromdagen gnällde jag över att det är så glest mellan avgångarna och nu hade jag god lust att gnälla över att jag verkar ha ogiltig biljett eftersom de envisas med att slänga av mig mitt i natten. Sedan slog det mig att jag har blivit fixerad. Jag kan inte ens lägga mig utan att fundera över om jag kommer att få sova hela natten eller bara några delar av den. Jag vaknar, suckar, och konstaterar att det är dags att ligga och snurra några timmar igen och på morgonen räknar jag efter om det möjligen saknas några nödvändiga timmar den här natten också. 

Jag är fixerad. 

Nu gäller det väl bara att komma på hur man blir ofixerad. Inte tänka på sömnen och sömntåget utan bara åka med och tro att kroppen klarar det där på egen hand. Släppa rädslan för att bli utmattad igen av att ha sovit för lite under alldeles för lång tid. 

Hm. Hur gör man när man inte tänker? Tips, någon?

 

 

 Bild från: Katt