Förra veckan lärde jag mig att även om någonting tycks vara utom rimligt tvivel så är det inte sant förrän det ställts utom ALLT rimligt tvivel.
Vissa saker måste man bara finna sig i. Funderar man för länge så blir man tokig. Exakt vad i vår kända värld kan någonsin ställas utom allt rimligt tvivel? Vad är rimligt? Jag tvivlar till och med på att mina yogabyxor är gröna, fastän att det stod på kvittot som följde med dem så tycker jag att de är bruna...
Domaren sa med tonlös röst att målet ogillas.
Ogillas.
Så absurt att använda ett sådant ord.
Men blicken från gärningsmannen var det svartaste svarta hat någonsin uttryckt med bara en blick. Den färgen gick inte att tvivla på.
Mitt i allt detta kröp en väldigt egoistisk tanke fram. Jag är så otroligt lättad över att jag själv enbart vände och flydde. Litar på annat straff än det mänskliga. De som vet mer än vi gör, ser mer än vad vi gör, förstår allt mer än vi gör. Det litar jag fullt och fast på. Det är det enda jag kan hålla fast vid i denna galna värld. Denna mannens värld.
Släpp aldrig någonsin in en främmande man över din tröskel! Gör han dig illa på något sätt måste du därefter ställa allt som hänt utom rimligt tvivel. Trots att vittnen finns, trots att man säkrat spår, trots att det finns rättsintyg på dina skador.
Ställa det som hänt utom allt rimligt tvivel.
Tvivlar på att det går
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar