Det lilla i det stora

Mitt i alla virrvarsliknande dagar fick jag dra några kort med budskap från änglarna. Rart, men inte riktigt i min smak, tänkte jag. Änglar tror jag på, kanske inte så som man sett dem porträtterade i biblar och med vidhängande bibelcitat, men som väsen som kan hjälpa till att få marginalerna på den tursamma sidan. Budskapen som kom överraskade mig därför. De stämde bara alltför väl. De uppmanade mig dessutom mycket bestämt att jag skulle fortsätta på min inslagna bana och studera än mer. Lära mig mer och slutligen förmedla till andra. Låter som ett långt projekt, men det vore kanske inte så dumt. 

Jag längtar i alla fall tills de senaste dagarnas brus lägger sig lite mer. Det kommer. Jag vet att det gör det, men det är jobbigt under tiden det varar. 

Mina egna kort uppmanade mig att ta hand om de nattliga orosmolnen ett och ett, se dem för vad de är och se dem upplösas. Annars kan jag hålla på att odla moln i en hel evighet och aldrig komma någonstans. Nåja, ibland behöver man en spark där bak för att komma vidare. Jag vet bara alltför väl om att jag lätt oroar mig för allt och ingenting på samma gång. 

Jag tänker ofta på Mätarlarven av Werner Aspenström. Den har funnits med mig sedan tidig tonår och sätter ord på hur jag många gånger känner mig alldeles för liten för den här världen...

Mätarlarven
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

På något konstigt sätt så blir det en trygghet att även andra har tänkt samma sak som jag. Världen är ibland alldeles för stor. Jag är inte en av dem som är satt att förändra stora saker, men kanske gör jag skillnad för vissa människor. Det är minst lika viktigt. 

Foto: Solsippan