Pälsbollen tog liksom över allt...

Det är så mycket som kretsar kring lurvtussen, så mycket nya rutiner och så många saker som följer i kölvattnet. Jo, på ett sätt var jag förberedd, på ett annat sätt är jag helt tagen på sängen. För jag trodde lite att jag hade ganska bra koll, eller i alla fall i stora drag. Men nu är det ju plötsligt en individ och inte ett antaget exempel. Det här är på riktigt. Här och nu. 

Efter att han blev magsjuk blev vi rekommenderade ett annat foder än det som uppfödaren skickat med en liten påse av. Det är ett foder från ett märke som är känt, eller till och med väldigt känt och som alltså säljs i de flesta djurbutiker. Därför kände jag mig trygg med det och köpte glatt en säck på 15 kg och släpade hem. Fast fisarna som Vidar släpper ifrån sig på kvällarna skvallrar om att i alla fall hans mage inte är lika glad. Det som kommer ut är heller inte riktigt så som det ska vara. Svårt det där. Magar och fisar... Vill ju inte att det bara ska vara nästan bra. Så nu provar vi snart ett annat. Smyger in det lite försiktigt, trots andras axelryckningar åt att vara försiktig. Det behövs inte, menar de. Blir hunden lös i magen så blir den, inte mer med det. 

Jag är sådär onödigt försiktig kanske, men jag tycker att om man kan undvika en lös mage så vore det väl bättre? Av samma anledning släpper jag inte en häst rakt ut på vårbete utan att ha vant den vid gräs i små försiktiga etapper under så lång tid som jag tror att det behövs. Allt för att den ska slippa vara dålig i magen.

En annan sak jag lagt märke till är att hela internet är fyllt av tips och råd och filmer på hur man ska bära sig åt med en valp som slänger sig framåt i kopplet. Jag har däremot inte hittat några tips på hur man får den med sig, att lyfta nosen från precis allting som är mer intressant än att röra sig framåt. Tro mig, efter några skuttande hoppsasteg är man inte så trött, men efter tusen små skuttande hoppsasteg är man både trött och less på att skutta. 

Nåja, så småningom lär vi väl oss båda två hur man gör när man går i koppel. Fast det är lite läskigt det där att pröva sig fram, jag är ju rädd att göra fel. Tänk om jag skapar ett nytt bekymmer istället för att lösa problemet jag har från början? Det är det här jag inte riktigt var förberedd på. Fast jag känner mig en aning fånig när jag tänker på det. Hur många gånger har jag inte stått inför de där problemen som ingen talat om innan med både hästar och katten? De där som man löser allteftersom. De där gångerna jag testat och testat och testat. Om jag gjort på ett sätt några gånger och det inte har lett till önskat resultat har jag satt mig ner och funderat ut ett annat sätt att göra samma sak på. Fast på samma gång har jag önskat att jag haft lättare för mig när det gäller sånt. För en del verkar det närmast vara en medfödd egenskap, suckar jag avundsjukt. Natural horsemanship och hantering av hundar och katter som är fantastisk. Så vill jag också göra, på det där fina och ödmjuka sättet. Fast jag måste erkänna att jag nog inte riktigt befinner mig på den nivån. 

Men mest har det gett mig så mycket positiva saker, positiva och skrattfyllda och glädjerika. Många möten med människor som ler över pälsbollen, skrattar åt mina taffliga försök att styra honom rätt under våra promenader och igenkännande flin då jag tampas med trassliga koppel och en vidunderligt yster pälsboll. 

Själv ser han ju närapå alltid väldigt glad ut. Förutom då han går uppför trappen här hemma. Då måste man i ren koncentration lägga öronen bakåt, som en bakvänd keps ungefär. Vilket i och för sig också framkallar leenden hos den som går med honom upp. Koncentrationen sitter i öronen... 

Foto: Solsippan