Mjukvarma fötter mot knarrande golv, skänken byter också fot, suckar tungt så att porslinet ruskar om sig lite därinne. Bara en svag viskning, men tydligt nog att klirra sådär som finporslin gör i gamla skåp. Förmedlar en känsla av högtid medan dammet långsamt lägger sig igen.
Det har slutat regna. Molnen blev inga ilskna revor, men delade snällt upp sig i somriga tussar som ger månen något att leka med under natten.
Kylan letar sig in genom det öppna fönstret och alla de invanda ljuden också. I mörkret här inne finns bara det mjuka tassandet. Det andra har lagt sig till ro bland de gamla sakerna som också de glömts bort. Där finns ingen smärta mer. Den får inte vara med.
Blev blöt i ansiktet av att dra in syrenens doft så djupt ner i lungorna som det gick. Samma syren. Samma doft. Då var det solvärme på ryggen och barfotatassar mot asfalten. På vägen till lekkamraten, glömde tanken och fastnade i nuet.
Här och nu. Fast mest är det då. Lagren skrapas av. Att då funnits med så länge fungerar inte längre.
Månen bollar med molnen. Leker tafatt precis likadant som alltid. Här.
Vissa kvällar hörs storlommens vemodiga rop över sjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar