Så vinden viskar tyst. Nämner inte det som inte bör nämnas, men bär bort smärtan.
När livet skaver onödigt mycket tar jag paus. Paus med andning, inåtvänd blick och med shamanska böner ömsint tröstande för ljus och styrka.
Viska till mig i vinden.
Bär mig under din vinge.
Visa mig de berg jag bara vågar drömma om.
Linda dina cirklar av ljus runt mig.
Det gör inte så mycket att de kommer i oordning, sammansmält av en längre bön. Vad som kommer först är det som är nödvändigast.
Jag tänker på de som är modiga idag. De som är modigare än de flesta av oss andra. De som vågar, men ändå måste falla. Föll. Ingenting fanns där som tog emot.
![]() |
Foto: Solsippan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar