Den här dagen skulle jag äntligen få rida igen efter att ha haft ont i tassen sedan kattbettet 1a maj. Äntligen!! Det är fånigt att inte kunna röra sig som man är van. Nu var den visserligen lite mer svullen sedan jag grävde land i går, men med lite vilja går det ändå, tänkte jag, som vet att jag brukar glömma alla smärtor när jag sitter på hästryggen.
Nu var jag inte speciellt glad när jag körde iväg klockan tio på förmiddagen, sambon hade glömt stänga av larmet (som högljutt skrek ut att klockan var fem), en vän messade klockan sju och en kelsjuk kissekatt gnodde och gnodde och gosade i omgångar mellan mattes och husses magar/andra trampvänliga ytor. Att jag dessutom drömde hysteriskt om att en patient löpte amok på sjukhuset och jag desperat ringde 112 bara för att upptäcka att telefonisten beställde pizza i en annan telefon gjorde ju inte saken särskilt mycket bättre.
Trött och tjurig kom jag fram till stallet och mötte genast en alldeles fantastiskt glad och urskitig golden retriver och fina A som bara stod och log åt alltihop. Mitt hjärta mjuknade med en gång och all ilska bara rann ur mig. Tänk vad djur kan!
Mocka skit, bära hö, fylla på vatten, hämta häst, rykta, gosa, kela lite häst och så upp i sadeln. Det gjorde inte ett skit att det blåste genom märg och ben, jag var lycklig. Lycklig, som jag annars aldrig är.
Tassen trilskades lite, men inte mer än att jag kunde justera det och vi hade precis börjat jobba lite när det kom ett isande, piskande regn och den lilla fullblodskillen visade med hela kroppen att det alls inte var okej. Trumpet stannade han och vände upp rumpan mot vinden. Det här var inget väder att öva dressyr i, det dög endast till att försöka få regnet ur ögonen.
Vi höll helhjärtat med, A och jag, och vi gick in i stallet igen. Så snopet. Fast det är lätt att trösta sig med att veta att det kommer att komma så många fler tillfällen. Så jag är faktiskt fortfarande glad. Till och med så glad att jag tog en joggingtur när jag kom hem. Jag som hatar att jogga. Gör det enbart för att jag vet att kroppen mår bättre av att röra på sig.
Det har inte regnat på hela eftermiddagen, men det är fortfarande isande kallt i vinden. Jag vänjer mig nog aldrig vid att det blåser så otroligt mycket här nere i Skåne. Invandrare som jag är (från Norrland säger skåningarna, som hävdar att allt norr om Hallandsåsen är Norrland)...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar