Fast det innebär ju att jag kan sitta i lugn och ro i min soffa, läsa en bok och dricka té. Oftast brukar jag lägga ifrån mig boken efter en stund och fundera istället. Tankarna far mellan praktiska saker och mer filosofiska funderingar kring livet. Vad är det till exempel som gör att vissa människor klarar svåra händelser bättre än andra? Vad är det som gör att någon upplever en händelse som fullständigt förlamande och omöjlig att helas ifrån, medan en annan tycker att det kanske var obehagligt, men alls inte inkräktar speciellt på välbefinnandet?
Själv har jag alltid betraktat mig själv som en känslig och lite klen person. Jag har irriterat mig på att jag farit så illa av andra människors sätt att behandla mig och ständigt försökt att slå saker och ting ifrån mig. Inte slagit det ifrån mig, som i "jag accepterar inte din behandling av mig" utan "jag inser att jag är svag som blir ledsen av hur du är, och därför försöker jag att inte bli ledsen och du får fortsätta som du gör tills jag inte bryr mig mer".
Det har inte funkat särskilt bra. Jo, jag har ett väl utvecklat dissociativt beteende då jag utsätts för smärta (om det nu är en positiv egenskap). Min senaste psykolog, Anette, talade om för mig att jag klarat av långt mer än vad många andra gör och att det skulle ha varit nog för minst tre livstider. Ändå har jag svårt att greppa det. Vad är det som gör att vissa överlever, men andra inte? Vad är det som gör att jag väljer bort droger, alkohol eller andra destruktiva sätt att mildra min ångest, medan andra kastar sig in i den världen utan att blinka?
Jag har lyssnat på oräkneliga människors berättelser om "taskig barndom", farsan söp och slog och barnen hade trasiga kläder, och jag har oräkneliga gånger förundrats över det nästintill omöjliga i att bryta mönstret. Istället för att välja någonting annat har det lilla barnet vuxit upp och blivit precis som sin supande, våldsamma förälder. Är den destruktiva makten så mycket starkare än den positiva? Jag är förstås medveten om att jag bara möter dem som inte klarat att bryta mönstret, men även det är jag smått förundrad över. Var finns de som lyckats? Var finns de som med stolthet i rösten säger: Jag har haft en taskig barndom, och se vad jag har lyckats med! Trots all skit jag släpar på så har jag kommit så här långt! Jag har vunnit över destruktiviteten!!! Heja mig!
Kanske är det av samma anledning som jag själv släpar på. Min barndom kryllar av otäcka händelser som ett barn aldrig ska behöva uppleva, men ändå har jag bra kontakt med mina föräldrar. Jag inser att min mamma är sjuk, men hon är ändå välfungerande i samhället. Jag inser även att min pappa är sjuk, på ett helt annat sätt än min mamma, men även han har alltid varit välfungerande i samhället.
I flera år hade jag ingen som helst kontakt med mina föräldrar. Numera tar jag russinen ur kakan och när deras sjuklighet kryper för nära eller hotar att ta över så stryper jag kontakten med dem ett tag. På så sätt får jag behålla dem och glädjas över de bra stunderna, medan jag samtidigt lagt munkavle på mig själv. Jag är en av dem som inte kan stå upp och säga: Kolla! Jag har blivit torterad, förnedrad och tillplattad tills jag rent fysiskt försökte att inte finnas, men jag har överlevt! Jag har lyckats bryta destruktiviteten och jag är så jädra stolt! Heja mig!!
Fast jag gör det här på min blogg. Fy vad jag är bra!
Och jag vet att det finns fler som lyckats, så som jag har lyckats, och jag är lika stolt över er!
Foto: Solsippan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar