Fjortisvarning

Jag var en bokmal när jag var yngre. Läste flera böcker i veckan och tyckte inte att livet var särskilt värt att leva om man inte fick läsa (vilket aldrig hände att jag inte fick, men jag var likväl skräckslagen för att det skulle ske).

När jag började plugga på högskolan fick jag väldigt lite tid till att läsa annat än kurslitteratur, för att inte tala om hur trött jag var på skriven text överhuvudtaget efter ett par terminer. Dessutom var O negativ till att jag kunde sitta och inte vara produktiv i flera timmar (att han själv spenderade timtal med att titta på bilar som körde runt, runt på en bana tänkte han inte på) så mitt läsande minskade betydligt för att sedan dö ut helt en lång period.

Nu har jag börjat igen. Jag har läst sista boken om Harry Potter på engelska och en kollega lånade mig Ann Brashares Systrar i Jeans, som jag lite lätt irriterat tyckte att det var hög fjortisvarning på. Okej att jag är barnslig, men så långt ville jag inte sträcka mig.

Med min demolerade hand, strålande solsken och en suck över att mormors diktböcker eller tunga, svenska romaner a la Harry Martinsson kändes alldeles för allvarliga tog jag ändå med mig jeansboken ut på gräsmattan. Jag kunde ju sträcka mig till att läsa ett par rader innan jag ratade dem. Min kollega ville ju trots allt bara vara snäll.

Idag har jag snart läst ut den andra delen och har flera gånger kommit på mig själv med att fnissa, gråta och känna igen mig i flera av karaktärerna. Det är en varm och kärleksfull berättelse, som inte skyggar för de jobbiga delarna av livet, och jag kan inte sluta läsa. Så nu betraktar jag mig som en alldeles vanlig fjortis, bara några år för sent...