Morgonens yoga var asjobbig. Det sved i magmusklerna och drog i andra muskler och brände i ytterligare andra muskler. Efteråt stapplade jag ut och satte mig en stund i soffan som står i kapprummet. Det som är det fina är att de flesta av oss är lite halta och lytta så det är ingen som tycker att det är så konstigt att man både är stel, yr och har ont. Tvärtom så är det nästan alltid någon som stannar för en liten pratstund, vilket är hemskt trevligt. I början var jag så slut och snurrig efter ett pass att jag mest bara tog mig därifrån på en gång, så det är ju helt klart en stor framgång att jag orkar titta på de andra deltagarna. Vi är ju inte så himlans många, men det räcker för mig för att jag ska bli en anings förvirrad.
Min yogalärare berättade om att hon sett så många som går från att vara riktigt dåliga till att börja kunna le, få en annan färg i ansiktet och mer lust till livet.
Jag tror henne. Nu har jag själv gått tolv gånger och jag har min egna lilla personliga yogaövning jag gör hemma plus att jag vågat göra något eget pass ett par gånger här hemma. Det gör skillnad. För mig har det betytt mer än alla piller i världen. Tänk om den vanliga sjukvården kunde förstå detta i större utsträckning. Jag är övertygad om att fler skulle kunna gå ifrån sina piller mycket tidigare eller i flera fall inte behövas alls.
Baksidan av det hela, om det nu har ett samband, är att när jag nu är piggare och hjärnan i alla fall ibland börjar fungera så drar destruktiva O-filmen igång igen. Den där som hakar upp sig och spelar upp samma sekvens om och om igen, fast just nu har den bytt tema. Nu är det "alla sakerna han tog sönder eller på annat sätt förstörde" som spelas upp.
Är det bearbetning som pågår eller är det bara så att hjärnan spelar mig nya spratt? Det skulle jag vilja att någon såndär psykolog eller psykiatriläkare kunde svara på. De vill hemskt gärna att jag ska berätta om vad som hänt, för det är tydligen att bearbeta saker och ting, men jag har ingen lust att berätta för dem. Jag vill att de ska säga åt mig var avstängningsknappen till de destruktiva filmerna finns. Det hade varit till nytta. Att hjälpa mig att lyfta blicken och se framåt med glada ögon hade gjort nytta. Inte sitta och berätta om hur och vad en ondsint människa gjorde med mig. Det behövde jag innan, inte för att göra psykologerna glada utan för att jag skulle göra det verkligt för mig själv. Att förstå att det hade hänt.
Nu vill jag lyfta mina yogaögon och se min fina framtid utanför PTSD-ramen. Fast jag börjar nog med att dricka lite té.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar