Är fortfarande lite förvånad

Så märkligt det är ibland, saker och ting... Alltså, sedan ungefär 1996 har jag haft ont i kroppen. Från början lite mystiskt ont i underbenen, men med åren har smärtan intensifierats och den har även vandrat iväg till resten av kroppen. Första gången jag insåg att jag förmodligen hade ondare än de flesta och att det kanske var dags att söka för det var en vårvinter när snön låg i vackra drivor på tomten och solen ogenerat blänkte i varje liten flinga. Folk drogs ut ur husen runt omkring och gick små promenader och det såg väldigt trevligt ut. Jag själv ville helst bara stoppa in min kropp i en fantastiskt isolerande sovsäck och inte komma fram förrän i juni.

Sedan dess har åren rullat på och den ene läkaren har fnyst åt vad den andre läkaren har sagt och själv har jag mest stått förundrad och tänkt att det är konstigt att ingen vet någonting. Inte har jag förstått ett skit själv heller förstås. Det hela har ju varit så undanglidande. Hur kan man ha så ont att man inte klarar av att stå upp fastän att ingenting är fel och ingenting har hänt?

Igår var jag på reumatologen. Träffade en farbror doktor som ställde många snabba frågor som krävde svar som var lite väl snabba för min utmattade hjärna, men jag tror att jag fick ihop det ganska bra ändå. När han började trycka på olika ställen på min kropp ville jag helst gå därifrån. Därefter sade han att det var solklart att jag har fibromyalgi. 

Fibromyalgi?

Jo, det var ju det jag skrev på egenremissen med just ett frågetecken efter, men om jag trott på det eller inte hade jag väl inte så mycket funderat över. Att det inte är reumatoid artrit var jag väl medveten om, inte någon annan form av reumatisk sjukdom heller, vad det verkade på alla trätande läkare. Men fibromyalgi? Jag behöver nog ha några fler dagar på mig för att låta det sjunka in. Fast emellanåt tänker jag att det ju borde gå att bli av med det också. På nåt sätt. Fast då kanske jag skulle få nobelpris? Det vore ju inte så dumt. Men hemskt trist att sitta med på en sån ceremoni vore det ju förstås...

Under tiden jag övar på att låta det sjunka in gör jag mina yogaövningar, värmer vetekudden och vänder mig några extra gånger om natten för att inte lederna ska värka sönder.