fredag 3 april 2015

Främmande

- Din fega jävel!

Äntligen saktade han in sin småspringande gång, vände sig om och såg på mig med svarta ögon. Jag hade kunnat kalla honom vad som helst förutom feg och han hade inte brytt sig ett dugg. Men jag känner honom bara alltför väl. Att bli kallad feg kunde han inte ignorera.

- Tänkte du bara dra nu, utan att säga någonting alls?! Jag var fortfarande alldeles för upprörd för att sluta skrika.

I samma stund fick jag en svidande örfil. Sedan en till, och ännu en. Det gick fort, men budskapet skönk likväl in lika fort som smärtan. Sedan vände han sig om och fortsatte gå. Drog sin packning efter sig och försvann bland myllret av andra människor inne på terminalen. Jag gick ensam tillbaka till hotellrummet och packade mina egna saker. Han hade reskassan och jag hade inte ens någon kredit på mitt bankkort. Hur skulle jag klara det här? Som vanligt grävde skuldkänslorna i magen. Det här var mitt straff och det gick inte att ignorera. På morgonen hade jag vaknat upp och en smula chockat insett att det satt en främmande man i sängen. Hur han kommit dit hade jag ingen aning om och förvirrat satte jag mig upp.

Det var då han kom tillbaka in i rummet igen, tittade på oss, skapade sin egen verklighet av den lilla scenen vände sig om och gick. 

Vilken soppa. Jag var anklagad och dömd på mindre än en sekund och ingenstans hade jag fått utrymme att förklara mig. Förklara mig? Jag hade ju inte gjort något? Varför skulle jag ställas till svars för vad en annan människa gjort? Paniken fanns där ändå. Jag var ensam i ett främmande land. Utan pengar.


Nja, det där var bara en dröm. 
Destruktiva O gör sina påhälsningar med jämna mellanrum och den sista tiden har han varit med allt oftare. Temat är detsamma. Jag får dåligt samvete för någonting jag är oskyldig till och han straffar mig på de sätt han brukade straffa mig i verkliga livet. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete, men det går liksom inte att låta bli. Det är ju uppenbarligen någonting jag missar. Någonting jag inte borde ha utsatt honom för. Utsatt mig själv för. Utsatt. 

Jag går fortfarande inte hemifrån utan att ha en nyckel med mig även om det finns någon annan hemma, eller om vi ger oss av tillsammans. Jag har blivit lämnad på alla möjliga olika platser. Nog för att alltid ha en plan i bakhuvudet hur jag ska kunna ta mig hem. Allt annat ger mig fruktansvärd ångest.

Idag tänkte jag inte gå långt, bara en liten påskpromenad, tillsammans med min fina D och radera ut nattens obehagliga drömmar i den strålande vårsolen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar