Sedan tänker jag ju förstås rätt mycket på det där ordet "lagom". Jag har alltid haft väldigt svårt för det. Inte så att jag tycker illa om det, tvärtom så tycker jag att det är ett väldigt trevligt ord. Lagom innebär att det inte är för mycket och inte för lite och att man är nöjd med hur det är. Fast jag lyckas sällan pricka in det där när det gäller mig själv åtminstone.
Som igår. Yogapasset var jättekul fastän att det var så tufft. Jag kände för första gången att jag blivit lite starkare i armarna för de skakade inte lika häftigt som de brukar och det där med andningen flöt på väldigt fint också. Tydligen blev jag så i gasen att hela kroppen slog fullständigt bakut ett par timmar senare. Resten av den dagen led jag ordentligt och hade så mycket värk i händer och fingrar att jag helst inte ville använda dem eller ha nåt med dem att göra alls egentligen.
Varför ska det där "lagom" vara så svårt att komma ihåg? Det är ju inte som att det är första gången jag gör en såndär grej. När jag började springa för en herrans massa år sen så gjorde jag det så ordentligt att benhinneinflammationen tog ett halvår innan det läkte, men springa skulle jag göra ändå.
Sådär håller det på, jag hoppar mer än gärna med på än det ena, än det andra utan att egentligen först reflektera så noga över det. Det är ju så otroligt roligt att testa! Ofta upptäcker jag i efterhand att jag kanske inte orkade egentligen. Eller så orkar jag ett ganska långt tag, men inte så länge som jag trodde, och då har allt det roliga försvunnit och jag vill aldrig mer göra om samma sak, ens i lite mer hanterbar omfattning. Det är lite synd, tycker jag, för om jag bara hejdat mig en stund och tänkt efter så kanske jag inte behövt hamna i de där återvändsgränderna gång på gång. Flera gånger under min sjukskrivning har jag tänkt att det kanske är så att det är vad jag måste lära mig för att få balans i tillvaron. Att inte ryckas med på samma sätt, sitta ner och fundera över om det verkligen är så att jag orkar och inte bara så att jag tror att jag gör det för att det låter roligt.
Mitt senaste projekt nu är hund. Ända sedan jag var liten har jag velat ha en hund, raser har alltid skiftat och intensiteten i längtan har också skiftat. Men nu har det blossat upp ganska mycket igen och jag har hittat en kennel som planerar parning i maj. I min iver stänger jag gärna av alla varningens tankar och oro och tänker att det hade ju varit fantastiskt bra både i tidpunkt och för en sån som mig som ska ägna mig åt långsamma promenader och klappa mjuk päls. Min fina D får den stora uppgiften att förklara alla de andra sidorna av ett hundägarskap, de där som jag egentligen helst inte vill lyssna på. Jag vet ju egentligen om att han har rätt och jag har också tänkt på det han säger, men som sagt så vill jag helst bara tralla på och låtsas som att de inte alls finns där. Min stora undran är egentligen hur man får in det där ordet "lagom" i hundägarskapet. Är det här bara en såndär fas jag går igenom för att jag är så trött på att vara utmattad eller skulle det faktiskt kunna vara bra för mig? Naturligtvis är inte min D helt negativt inställd till hund, då hade det ju varit en helt annan sak, men han vet också vad det innebär då han vuxit upp med hund.
Känns som att det får blir några vändor till av diskussion och stötning och blötning innan det blir något svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar