Det är ingen där

Då var jag kanske elva år gammal, minst av tre syskon och med tillåtelse att vara ensam hemma tills min syster kom hem från skolan några timmar efter mig. Jag brukade njuta av lugnet, ta lite glass och läsa någon bok innan hon kom. 

Den här dagen gjorde jag likadant, satt i min säng, hade skålen med glass i mina händer och boken i ljuset från sänglampan. 

Det var skönt att sitta där, boken var spännande och det var tyst och lugnt i huset. Det var bara pappa som hördes när han högg ved nere i källaren. Det hördes tydligt och rytmiskt, ett hugg för att fästa yxan och två hugg för att klyva träet. Sedan föll bitarna slamrande hårt ner i betonggolvet. Vedträd för vedträd föll för yxan medan jag satt stel i min säng och inte vågade röra mig. Ingen mer än jag var hemma. 

Tyst, tyst smög jag mig ut ur rummet, gick genom rummen och tittade efter tecken på att han kommit hem tidigare. Ingenting tydde på att någon annan än jag var där. 

Jag gick ut, låste upp garaget, men där fanns ingen bil och bakdörren var låst. Ingen utan nyckel hade tagit sig in. 

Milt skakad gick jag tillbaka till mitt rum och konstaterade för mig själv att jag hörde i syne och satte mig att läsa igen, allt medan ljuden från källaren fortsatte. 

Min syster kom hem ett par timmar senare. Då hade jag stängt och låst min dörr eftersom vedklyvaren gått genom hallen fram till öppna spisen i källaren och lagt en famn med ved på golvet. Sedan hade jag tydligt hört hur stativet med spisrakan och eldgaffeln stöttes till och slog mot varandra. 

Hon gjorde sina vanliga rutiner och jag var väldigt lättad över att slippa sitta ensam med mina oförklarliga ljud. Fast på väg ut till toaletten stannade hon plötsligt upp, tittade förvånat på mig och undrade om pappa redan var hemma. 

-Hör du det också, andades jag och hoppades innerligt att det var så för då var det ju inte mig det var fel på. 

-Ja, någon hugger ved i källaren, svarade hon lite irriterat. 

-Det är ingen annan hemma, mer än du och jag. 

Det tog lite tid att övertyga henne, men efter att vi båda gått ner i källaren med tillhygge i händerna och konstaterat att det faktiskt bara var vi i huset blev hon blek om nosen och ringde pappa. Hur vi än bönade så kom han inte tidigare hem den kvällen och inte trodde han oss heller. 

Det har aldrig upprepats igen och min syster menar att det aldrig har hänt. 

Det var ingen där.