Att våga gå framåt trots att man snubblar

De senaste två dagarna har jag haft överraskande härliga känslor emellanåt, vilket jag mest kopplar ihop med att det alltid är lika fint att höra koltrasten tidigt, tidigt i den mörkgråa gryningen och att solen tittar fram alltsomoftast. Sedan tänker jag förstås på hur det kunde ha varit. För det är ju faktiskt så, som den senaste psykologen jag pratade med, ganska otroligt att jag har kommit så här långt. Hon tyckte att det nästintill var ogreppbart att jag inte var en självdestruktiv missbrukare efter allt jag varit med om. Sista gången vi sågs sa hon till mig att fastän att hon jobbat länge så var jag den som haft en av de värsta livshistorierna att berätta. Hon erkände att det varit en riktigt jobbig period för henne. Jag drabbades av en stöt av dåligt samvete, samtidigt som jag vet att hon har ett skyddsnät omkring sig där hon kan prata av sig, och på samma gång sjönk det in i mitt medvetande vad hon just sagt. Det jag gått igenom är för stort för att man ska orka med.

Så vad är det då som driver mig?

Det jag är mest förundrad över själv är att jag är sambo med en man. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv släppa en karl över tröskeln till mitt hem, det hade jag bestämt mig för. Fånigt nog gick det bara ett par månader innan han fanns hos mig. Då var jag fortfarande i en euforisk bubbla av lycka över att ha överlevt mitt förra förhållande och jag tyckte att världen aldrig varit så vacker.

Jo, på ett sätt var jag ändå försiktig. Min bästa kompis kände honom och det var hon som såg till att vi träffades. Om inte hon sagt att han var okej hade jag inte vågat. Om inte kissekatten varit nöjd med honom hade han inte fått fortsätta komma hem till oss. Kissekatten brukar högt och ljudligt morra på dem han inte accepterar. Jag skäms över att jag inte lyckades skydda ens honom mot O, vilket har resulterat i att främst män blir morrade åt om de kommer in i hans hem.

Jag släpade omkring min stackars sambo till alla dem som har betydelse i mitt liv och studerade noggrant deras reaktioner. Det var ett eldprov han gick igenom, men jag tror inte att han var så medveten om det själv. Nog för att jag berättade att jag varit med om ruskiga saker och att det skulle bli en kaotisk resa en tid framöver, men medan han nickade allvarligt undrade jag i mitt stilla sinne om han ens anade ett uns av vidden i vad jag sa.

När jag frågar honom så här ett par år efter så säger han att han inte förstod. Fast numer har det mindre betydelse. Det som är viktigast är att han stannade kvar. Mitt i orkanen av känslor som helt styrde mitt liv var han mitt ankare. Jag är trygg med honom.

Jag tar fortfarande små försiktiga steg, ibland snubblar jag och faller, men numer får jag mest bara små skrapsår istället för att falla ner i bottenlösa hål. Jag vågar gå framåt.