Nu blev det sådär knasigt igen. Jag har ältat det läkaren sa om och om igen, stött och blött olika åsikter och uppfattningar utan att egentligen komma fram till någonting. Men så i natt vaknade jag av att min fina D tog i min arm och undrade hur det var fatt. Jag hade tydligen skrikit, men inte vaknat av det själv. Trodde att det var som det brukar vara när jag drömmer att det bara blir ett ljudlöst ångestskri och ingenting mer.
Det blev som en droppe som fick mig att förstå vad jag ska göra. En lång period har jag inte drömt mardrömmar alls, men när jag började med de antidepressiva blev det precis som det var innan. Jag drömmer dröm på dröm med de mest otäcka innehåll och verklighetskänslan i dem gör att de hänger kvar långt in på eftermiddagen.
Därför är det dags att lita på magkänslan igen, skippa de antidepressiva och ringa till homeopaten på måndag. Hon får vägleda mig istället. Dropparna jag fick av henne sist gav mig så fin effekt, redan samma dag, så det kanske finns något ytterligare tips eller metod som är värt att testa.
Så får doktorspillrena ligga i sin ask och skämmas. På jobbet var jag ettrig och provocerande och sa att allt beror på hur man lägger fram saker. Om man vänder på hur det känns att ta antidepressiva så blir det ungefär så här; den här tabletten ger dig torra slemhinnor, vilket ökar risken för karies, du blir yr, drömmer mardrömmar, tappar aptiten, blir förstoppad, får minskad sexlust, blir skakig etc och som biverkan får du ett stabilare humör.
Det var tyvärr ingen som argumenterande varken för eller emot, men jag såg på dem att de inte tänkt i de banorna förut. Så jag tog min frustration och åkte hem till min fina D. Han är en ängel, som står ut med mina känsloutbrott och funderingar i alla evigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar