Nja, gårdagen var inte heller okej. Läkaren ringde precis när jag skulle köra till jobbet och jag var nästan på väg att säga till henne att ringa efter helgen. Men jag ville ändå prata med henne eftersom jag rasat ner så i humöret och kände mig så ledsen. Alltså satte jag mig ner och berättade hur jag kände mig och att allt plötsligt tagit en hopplös vändning.
Hennes svar förvånande mig en hel del. Hon var väldigt skeptisk till att jag ens har bindvävsinflammation eftersom snabbsänkan var normal. Att jag fått tillbaka smärtan berodde på träningsvärk och egentligen behövde jag nog inga antidepressiva heller när hon tänkte efter. Jag skulle tänka annorlunda och träna så mycket som möjligt på fritiden. Kanske byta skor på jobbet och bita ihop tills jag hittar något annat att jobba med.
Plötsligt undrar jag om det står någonting i min journal som gör att läkarna ändrar attityd mot mig efter att ha träffat dem ett par gånger. Jag förstår inte vad som händer. Varför är det jag som är "högsensitiv", det vill säga mitt eget fel att jag har värk. Faktum kvarstår, jag får så ont att jag inte kan arbeta och Alvedon hjälper inte mer än ett par sockerbitar. Varför har jag inte rätt att få hjälp?
Inte heller fick jag äta homeopatmedicinen, sa tant doktor. Den kan göra att jag får blodvärden som inte alls blir bra, för det hade en annan patient fått. Det rimmar illa med att jag ätit dem i flera månader och det enda som avvek var mitt järnvärde. Det är för lågt. Att hon helt ovetenskapligt jämför mig med en enda annan person, som kanske inte hade samma besvär fick mitt förtroende för henne att rämna.
När jag kom till jobbet ringde jag min bästa kompis så fort jag kunde. Hon fick höra all min uppgivenhet och lyckades att peppa mig så pass att jag vände det tråkiga till att se det som en möjlighet istället. Det här kan bli en chans att satsa på mig själv och det jag tror på.
Är så glad att jag får så fint stöd!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar