Klättrar uppåt

Det finns väldigt mycket jag är rädd för. Jag är en riktig mes egentligen. Störtfånig på många sätt. Räddast är jag för att inte våga bli bra. På ett helt skruvat sätt gör det mig riktigt ängslig för hurdan jag är när jag har jobbat mig ur den här skiten jag går och drar på. Vem är jag egentligen? Vem är Solsippan utan ångest, med fina och bra dagar när det värsta som händer är vanliga händelser som sker i vilken människas liv som helst? Hur är ett vanligt liv? Hur lever man när man inte måste kämpa för att vilja leva, andas, möta en ny dag?

Jag har massor med fina anledningar att kämpa, leva och se varje ny dag som är min att få. Det är inte det jag säger. Men vissa dagar drunknar jag i det gamla, i smärtan, äcklet och det fruktansvärda vidriga som en annan människa gjort med mig.

Usch vad jag svamlar...

Det har varit två sjukt jobbiga dagar i rad nu. Jag misstänker att det är efter att jag fick shiatsu-massagen som det har lossnat ytterligare skit som jag måste ta itu med. Ont som fan gjorde det, mycket ondare än vanlig massage och vidrigt mycket mer effektivt. Jag blev imponerad ännu en gång över hur någon annan kan känna vad som är fel i min kropp. På något sätt har jag gått och trott att det på något magiskt vis bara är jag som kan känna det och att det är som jag inbillar mig.

Efter shiatsun sa hon till mig att det inte är fel på mina muskler, men att jag har mycket blockeringar och att mina energier är fel.

Jo, jag vet det. Jag tror till och med att jag vet varför.

När jag väl insåg vad som egentligen hänt, inte det jag trodde hade hänt blev det en alldeles för stor chock och jag tog en kökskniv utan att blinka och var två millimeter från att försöka skära ut mig själv från min kropp.

Vad som hindrade mig har jag ingen aning om, men jag lyckades ringa en barndomskompis och bad henne att bara prata, prata om precis vad som helst för själv kunde jag inte. Det var som att hänga i ett hårstrå över en avgrund och det enda som höll mig kvar i den här världen var hennes röst.

Där någonstans stängde jag av vissa delar för att klara av att fortsätta, att inte kliva rakt in i galenskapen och aldrig hitta ut.

Den här helgen har jag överösts med situationer där jag varje gång har känt mig maktlös och utlämnad i förhållandet med destruktiva O. Min vilsenhet och rädsla i alla dessa situationer har skakat min kropp, böjt och plågat den i smärtsamma vridningar och jag har tvingats att låta det vara så.

Som väl är har jag inte behövt vara ensam. Min fina D har varit hos mig hela tiden och guidar mig lugnt genom den vardagliga delen av livet. Vilken ängel han är! Ont ska med ont fördrivas, har jag hört, så jag hoppas verkligen att det här onda har väldigt mycket gott med sig.