Bittert, sa Solsippan

Min KBT-terapeut, som jag träffade cirka sju gånger, sa till mig att det var viktigt att jag inte blev bitter. Jag undrade hur hon tänkte och funderade över att det nog snarare handlar om hur bitter man blir efter att ha levt i ett misshandelsförhållande. Det är kanske inte alltid jag gråter över hur ond en människa kan bli, hur smärtsamt och skräckfyllt det många gånger var utan snarare den totala avsaknaden av stöd från samhället. 

Det gör jävligt ont att det enda jag kunde förvänta mig var antidepressiv medicin, som enligt farbror doktor skulle hjälpa mot flashbacks och tio gånger hos en psykolog. När jag kraschade fullständigt lades jag in på psyk i två veckor innan jag skrevs ut med motiveringen att jag inte skulle "vänja mig och bli hospitaliserad". 

Två veckors trygghet efter ett och ett halvt års konstant rädsla och ångest. Och tolv år av tortyr, ångest och ständig rädsla innan dess. 

Jo, jag blev sjukskriven ett år. Men jag förväntades skrapa ihop mig själv på den tiden, vara ute och motionera, äta hälsosam mat och framförallt inte vara bitter. Jag hade ju tagit mig ur det dåliga, allt var ju bra nu.

Jo, jag är bitter. 

Bitter så det svider över att det finns så liten förståelse, så stora krav och ett så litet nätverk kring oss som tagit sig ur det fruktansvärda och kämpar för att leva ett vanligt liv. 

Jag kan knappt förstå hur det skulle vara att dessutom ha barn med en sådan man. Att vara tvungen att lämna dem hos honom hade slitit mig i bitar. Jag minns hur det kändes när O försökte hävda sin rätt till katten. Jag hade hellre avlivat honom än lämnat honom till O. Och det är bara en katt... 

I min fantasi finns det behandlingshem för sådana som oss. Där finns det psykologer, terapier, förståelse och möjlighet att börja bygga upp sig själv från en stabil bas. 

I min fantasi finns det behandlingsplaner, värme och stöd, både för personen och juridiskt så att man inte behöver göra allting själv. Det måste finnas ett otroligt behov av detta. 

Det är en oändligt lång resa man gör när man påbörjar livet utan sin plågoande, men om man kunde få dela sina tankar, får veta hur mönstret oftast ser ut så tror jag att chansen är större att lidandet minskar och risken att man går tillbaka också minskar. 

Ärligt talat, skulle du orka att packa en plastpåse med det allra viktigaste och sedan lämna allt annat bakom dig? Allt. 

Tänk dig att du måste byta namn och stad. Göra ett nytt jag, leva på existensminimum och alltid vara rädd att bli hittad. Att inte ha några rättigheter. 

Det hade inte jag orkat. 

För mig var det otroligt jobbigt att bara byta stad. Jag har kvar mitt namn, mina släktingar och mina vänner. Jag var aldrig tvungen att "försvinna". Det hade jag inte orkat. 

Så berätta för mig hur det kommer sig att det inte finns några behandlingshem, några planer eller framtagna modeller för hur man bäst hjälper människor i sådana situationer. Jag är medveten om att det finns kvinnojourer, men de har begränsade möjligheter och resurser. De är inga motsvarigheter till behandlingshem. De är riksförbund och finns med som stöd i en akut fas. Inte så som jag fantiserar om, i en uppbyggnadsfas och nyorienterande fas.

Ibland är vägen stenig 

Foto: Solsippan