Hemmadag

Helgen bara försvann. Min fina tredagarsledighet studsade iväg lika fort som vilken pingisboll som helst. Plötsligt var jag tillbaka på jobbet och alla tankar på engagerade inlägg på bloggen hade bara försvunnit. Jag har ju gått och tänkt och tänkt och tänkt på allt jag vill skriva och diskutera. 

Nåja, kvällen blev väldigt mycket mer turbulent än jag tänkt mig. Jag blev ruskigt arg och upprörd över en situation som var fullständigt absurd. Skillnaden var att jag inte var ensam den här gången. Vi var åtminstone fem stycken som opponerade oss mer eller mindre kraftigt, till och med avdelningschefen tyckte situationen var absurd och lyfter frågan till sin chef. 

Idag är jag hemma med diffus värk och yrsel. Känsloutbrott av den kalibern är tydligen mer dränerande än man kan ana.

Jag panikpostade de sista kompletterande papprena till högskolan igår också. Det är sista dagen idag för att skicka in sådana papper och jag hoppas, hoppas att jag inte missar ansökningen på grund av att jag varit för slö. Nu har jag i alla fall bestämt mig att jag i vilket fall som helst inte ska vara kvar. 

Det är som att vara en präst som har förlorat sin tro, sa jag till en kollega igår. Det är precis så det känns. Jag kan inte sköta mitt jobb längre, inte säga det jag har sagt tidigare och jag känner mig som att jag ljuger, föser människor i fel riktning och styrs av jättars penningbegär mer än viljan att göra gott. En marionettdocka som sliter för att komma loss. 

Foto: Solsippan