söndag 18 januari 2015

Den andliga sidan av världen

Konstigt att man kan känna att man står still och stampar på ett enda ställe när saker och ting egentligen skenar fram i en galen hastighet. När jag började med den här bloggen tänkte jag stoppa in ett och annat inlägg om andlighet, andar eller om du föredrar spöken och diverse sådana upplevelser. Ett par stycken sådana har det väl blivit under etiketten "Övernaturligt" men absolut inte så mycket som jag hade tänkt mig från början. Jag lider inte brist på övernaturliga upplevelser, men ofta är de inte intressanta nog att nämna i en blogg. Inte tillräckligt häftiga, skrämmande eller med någon knorr värt att nämna. Eller så har jag väl inte haft självförtroendet nog att nämna dem. Jag vet inte riktigt, men sedan jag blev sjukskriven igen i somras för utmattning så har den andliga delen av mitt jag fått en fantastisk skjuts. Den här resan har förändrat mig in i märgen. Om jag ska vara ärlig så startade den i november förra året då jag i ren desperation och smärtfylld ut i hårspetsarna tog en depottablett som heter Orudis retard två dagar i rad och därefter fick fruktansvärda smärtor i magen också. Efter att ha levt på té och skorpor i en vecka fick jag uppsöka vårdcentralen, fick ett gräsligt bemötande och ytterligare en veckas sjukskrivning. 

Jag var långt ifrån bra när jag återgick till jobbet igen och smärtorna gjorde att jag var långsam och klumpig. Eftersom jag åtskilliga gånger sökt läkarhjälp för smärtorna och för huvudvärken utan att bli hjälpt av deras mediciner och råd och uppmuntran började min resa på den alternativa vägen. Jag kunde helt enkelt inte ignorera den längre. Den vanliga världens läkarkunskaper bet inte på min kropp och att bara byta skor, tänka positivt och promenera utomhus tjugo minuter per dag räckte inte. Jo, jag fick det rådet av en läkare, men om sanningen ska fram hade jag redan provat den medicinen.

Mitt första möte med alternativmedicinen var hos en homiatriker. Hon satte sig mitt emot mig, tittade i mina ögon med hjälp av något som jag associerar med optiker och berättade för mig att jag hade ont i knäna, men mest det högra för där hade jag början till artros. Mina tankar gick till sjukgymnasten som uppmuntrat mig till att börja jogga för att det skulle ta bort värken i min kropp. Inte helt utan bitterhet förstås. Därefter fortsatte homiatrikern att klockrent berätta för mig hur min kropp kändes och var jag hade problem. Till slut slet hon blicken från den optikerliknande makapären, tittade oroligt på mig och frågade mig hur jag överhuvudtaget lyckats orka med att köra bilen de där 27 milen det var till henne. Hela min kropp skrek av sjukdom, men ingen vanlig läkare hade sett det. Av ren lättnad steg tårarna i mina ögon av att någon kunde se på mig och berätta hur det kändes att vara jag, helt utan att jag ens behövde förklara eller stå på mig eller känna mig som att jag bara inbillade mig alltihop.

Jag fick med mig diverse piller och droppar och magnesium från henne men för att försöka angripa problemet från fler håll började jag även på zonterapi och efter andra behandlingen trodde jag nog att jag blivit ännu sämre. Under tre dagar låg jag nerbäddad med en känsla av att ha fått en rejäl influensa. Under ett täcke, flera filtar och med en elektrisk värmemadrass låg jag och ömsom sov ömsom kved av självömkan. Det var inget lätt läge och ingenting kunde jag göra för att försöka lindra eftersom både mina njurar och min lever redan var så påfrestade att jag inte vågade ta smärtstillande. Så jag bet ihop.

Efter den där fruktansvärda omgången träffade jag zonterapeuten återigen och när hon började känna på mina fötter blev hennes ögon klotrunda och sa till mig att min kropp mer eller mindre haft ett vulkanutbrott. Det hade skett så otroligt mycket i mig så hon menade på att jag egentligen bara gått och väntat på att få den där knuffen i rätt riktning. Efter den behandlingen började kroppen att jobba lite mer i medvind. Men jag hade fortfarande ont och jag ville verkligen inte att det skulle ta två år som homiatrikern påstått att det skulle ta för att läka min kropp. Två år kändes som att sitta på en flotte mitt ute på öppet hav. Jag hade inte tålamod för två år. Alltså satte jag mig ner och letade ännu mer bland alternativa behandlingar. Det finns ruskigt många kan jag säga, men jag hade ju bråttom så jag tänkte att jag skulle prova någonting som jag verkligen trodde på skulle ge effekt. Efter vad som kändes som eviga timmar spenderade på att leta på nätet efter behandlingar inom rimligt avstånd från mitt hem och inom rimlig kostnad blev jag bara än mer förvirrad. Vad i hela friden skulle jag välja? Tja, kanske någonting som man hört talas om eller hade något litet erfarenhet av? Akupunktur hade jag fått i öronen några gånger med ganska stor effekt, så det trodde jag mer på än kraniosakral healing som jag också fått rekommenderat att testa. 

Sagt och gjort, jag bokade in en tid för akupunktur och åkte smått nervös dit. Efter ett ganska kort inledande samtal fick jag lägga mig på en massagebänk iklädd endast trosor och bh och med en tunn filt över mig. Upplevelsen jag fick då var enorm, fantastisk och fullständigt brutal på samma gång. Det tog mig åtskillig tid att enbart komma av britsen efter behandlingen eftersom min kropp skakade som ett asplöv. Vi kom gemensamt fram till att jag var alldeles för skör för att kunna gå igenom en så stark behandling varpå vi nästa gång provade shiatsu istället. För mig lät det som att vi skulle göra någon konstig form av yoga och kanske skriva lite kinesiska tecken under tiden för det var ingenting jag hört talas om tidigare och jag var minst lika nervös inför shiatsun som jag varit inför att få nålar över hela min kropp.

Själva shiatsun var fruktansvärd. Det gjorde så ont att jag blev förvånad över att jag upptäckte en ny form av smärta när jag trott att jag redan visste allt utom att föda barn, men på samma gång kände jag att det verkligen gjorde nytta. Det tog på djupet och samtidigt som jag låg och flåsade av smärtan kunde jag känna hur kroppen gjorde allt för att samarbeta med de där händerna som orsakade smärtan. Det var värt varenda sekund.

Nu händer det även någonting annat i samband med att jag får shiatsun. I början reflekterar jag inte över det och det tog flera behandlingar innan jag vågade berätta för A om vad jag ser under tiden som hon trycker på olika ställen på min kropp. Men hon lyssnar utan att döma och hon bekräftar även min känsla om bilderna jag målar upp för henne. En stund efter att hon börjat behandlingen ser jag hur jag står på en stenig strand. Det är ingen vacker strand och jag får känslan av att den är målad med vattenfärg. Havet är svart och till höger om mig reser sig en klippa högt upp. På toppen av klippan ruvar en svart borg. Men det är inte borgen jag är rädd för. Det är havet. Upp ur det annars så stilla, svarta vattnet reser sig ett urmonster, stort och skräckinjagande. Vareviga behandling ser jag det otäcka monstret komma mot mig och det enda som hindrar det från att sluka mig är den tunna linjen som skiljer vattnet från den steniga stranden.

Efter så många behandlingar att det kändes som en evighet insåg jag att det var min egen sorg jag blickade in i. Det jag inte visste var hur jag skulle hantera det. Allting var ju svart. Inte minsta lilla ljusglimt någonstans. Ändå visste jag att det jag gjorde var rätt, jag gav mig hän åt smärtan från behandlingen, lät borgen vara borg och monstret vara monster. Jag kunde inte ändra på det så då fick jag ju acceptera det. Gång efter gång stod jag bland de svarta stenarna och tittade och jag blev fullständigt överraskad den där dagen då borgen knycklades ihop och rasade tillsammans med klippan ner i havet, monstret försvann och även om allting fortfarande var mörkt såg jag i ögonvrån hur det plötsligt började lysa en liten, liten punkt långt borta. 

Det var så genom flera behandlingar. Jag såg den ljusa punkten i ögonvrån om jag tittade åt höger och som vanligt var det stora svarta havet kvar där det alltid varit. Det enda som saknades var klippan och monstret.

Under en av behandlingarna bestämde jag mig för att titta närmare på den där ljuspunkten, den fick mig att känna att jag borde veta vad det var, att jag glömt någonting viktigt och jag längtade så efter att komma närmare. 

Det var inte precis som att gå, inte som att sväva och inte som att åka, men jag tog mig långsamt närmre punkten, som faktiskt blev större när jag kom närmare. Lite ironiskt upptäckte jag att det var precis som de där klassiska berättelserna om folk som färdas i tunnlar mot ett starkt ljus. Det var nämligen just så det var. Men när jag kommit ända fram så kunde jag inte komma in. Jag vände blicken nedåt och såg att på marken låg flera av de där svarta stenarna som funnits på stranden. Där stod jag, ville inte gå tillbaka, men kunde inte komma längre. Så jag tänkte att jag kunde lika gärna hänga kvar där i mittemellanlandet, ljuset som strålade ut på mig gav mig lugn. 

Sekunden efter att jag tänkt tanken att jag var nöjd med att ha kommit så långt drogs jag in över den överdimensionerade tröskeln och flöt fram i ett ljust och stilla landskap. Jag lät mig föras åt det håll jag drogs, ville för allt i världen inte bli utslängd i tunneln igen. Framför mig skymtade jag nu ett annat vatten, en annan strand och på mycket närmre håll fanns en stor byggnad med kolonnliknande pelare och mellan varje pelare stod en varelse. Allting var så ljust att jag hade svårt att urskilja detaljer, men det gjorde inte ont i mina ögon. Jag lade mig ner i gräset framför byggnaden och kände hur varelserna hjälpte till i min behandling, de var där för mig och jag fylldes av en kärleksfull känsla att jag aldrig upplevt något liknande tidigare.

När behandlingen var slut rann mina tårar av lycka och jag förklarade för A att jag varit i himlen. Det var precis så det kändes. Hon tittade på mig, var tyst en stund och sa sedan till mig att det jag just gjort spontant är sådant som andra människor sliter i flera år med för att uppnå. 

Efter den upplevelsen har jag inte längre tvekat. Jag måste, vill och tror att det är den här riktiningen mitt liv måste ta. Från att jag fattat det beslutet har det andliga formligen stormat in i mitt liv från ingenstans. Det är som en fördämning som har brustit och jag står och tittar ut över ett fantastiskt vattenfall, fullt av glitter och små regnbågar.

Det här är bara början av ett nytt liv. Jag skyndar långsamt.


4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, det är fantastiskt och lite läskigt på samma gång. Det är som att ha gått runt i ett bibliotek man tror sig känna utan och innan för att sedan upptäcka att det finns ett helt nytt och okänt bibliotek ovanpå det andra...

      Radera
    2. Jag har börjat utforska min egen andlighet genom att delta i en cirkel. Vi börjar alltid med mediation och sedan har det handlat om lite olika saker. Tyvärr går det inget vidare för mig, jag är helt låst och har inga upplevelser! Ser att du har skrivit en del sen sist jag var här, jag ska ta mig tid (en annan dag) och läsa igenom det.

      Radera
    3. Så spännande! Jag har försökt hitta likasinnade där jag bor men inte lyckats med det. Fast mer eller mindre plötsligt har jag upptäckt att en vän till mig är otroligt medial så hon utmanar mig med nya uppgifter som jag inte alls visste gick att göra. Fantastiskt roligt är det i alla fall.
      Tror att det bästa är att låta det komma av sig självt, inte jämföra med andra. Huvudsaken är ju att du är där och mediterar <3 Berätta gärna mer hur det går om du vill dela med dig!

      Radera