fredag 18 april 2014

Vänskap över alla gränser

Uppe i min kammare med snedtaket, skrivbordet och min gamla säng satt jag ofta och skrev. Tanken var att det skulle vara min skrivarlya, det var ändå så litet att det knappast gick att använda till någonting annat. 

Den här dagen låg katten på golvet bredvid mig och jag kunde inte koncentrera mig på att formulera några ord alls egentligen. Var mest upptagen med att övertyga mig själv om att jag skulle lämna destruktiva O. Jag rabblade det ena negativa efter det andra, vägde för- och nackdelar mot varandra , höll fram mina rädslor och mina möjligheter. Till slut hade jag rört ihop det så mycket att jag kände mig alldeles snurrig. 

Lite uppgiven lutade jag mig tillbaka och viskade för mig själv att jag önskade att det fanns någon som kunde hjälpa mig att se klart. 

Någon månad innan hade en man som jag fått mycket god kontakt med gått bort. Jag hade träffat honom och hans fina familj regelbundet i ungefär två år och även om vi inte alltid pratade så mycket så fanns det en kontakt mellan oss som var väldigt fin. Det var absolut inte något sexuellt eller någon passion av något slag, bara en fin vänskap. 

När jag nu satt och tittade på min slöa katt skänkte jag honom en tanke. Önskade att jag kunde ha fått hans råd i saken. 

Sedan sjönk modet i mitt bröst och jag bestämde mig för att stanna hos destruktiva O. Min beslutsamhet kändes stark och jag vände blicken mot datorn igen. I samma stund hördes ett ordentligt brak ute i hallen. Katten for upp med alla håren rakt ut och den största ekorrsvansen han lyckats åstadkomma. 

Vi gick ut i hallen för att se efter vad som hänt. I första anblicken såg allt ut som vanligt, ingenting hade hänt.. 

Sedan såg jag att tavlan jag hängt ovanför trappen var borta. Det var bara den överdimensionerade skruven som var kvar. Frågan var vart tavlan tagit vägen. Jag tittade nedanför trappen, där den rent logiskt borde vara, men hittade ingenting. Inte förrän jag gick upp igen såg jag att den satt inkilad bakom ledstången längre upp än den hängt. 

Jag drog fundersamt fram den, den satt ganska hårt, och tittade på ståltråden på baksidan. Den var hel. Jag hade noga kontrollerat att allting satt där det skulle innan jag hängde upp den för att undvika att den ramlade ner i skallen när man passerade under den, men på något sätt hade skruvöglan som ståltråden var fäst i skruvat ut sig och tavlan tagit ett skutt på en och en halv meter uppför trappen och kilat in sig hårt bakom ledstången.

Jag har förstått din poäng, sa jag högt och tvekade därefter aldrig på om jag skulle lämna O eller inte. Jag visste att det var min vän som visat mig vad han tyckte om saken. Det fina var också att han aldrig behövde gå hem eller lämna mig ensam. Han var med mig hela den jobbiga tiden. Det kallar jag vänskap. 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar