måndag 7 april 2014

Förbannade kemikalier!!!

Aldrig, aldrig, aldrig någonsin antidepressiva igen!! 

Det är precis som att bli avgiftad när man slutar ta dem. I natt drömde jag att allting var tvärtom, jag ville inte vara tillsammans med destruktiva O men alla andra tyckte han var toppen. Det var bara jag som såg monstret. 

För en liten stund sedan fick jag en av de jobbigaste återupplevelserna jag haft på länge. Det är precis som att vara tillbaka i just den händelsen, tiden, sekunden. Inte som ett jobbigt minne, utan snarare som första gången du genomlider det. 

Jag har kommit längre än så. Jag är inte kvar i det där stadiet längre, inte fast i det destruktiva. Därför skyller jag kemikalierna för det här otroligt energikrävande tillståndet. 

Mitt i all sorg kan jag inte låta bli att önska att jag hade kräkts rakt på honom den där gången istället för att svälja ner det igen och låtsas som att ingenting hänt. Idag blir jag förvånad över att någon överhuvudtaget har förmåga att först kräkas av skräck och äckel och sedan stanna kvar hos den personen som drivit dig till det. Hur klarade jag att inte fly rakt ut i natten? Hur klarade jag att gå tillbaka och lägga mig i samma säng som monstret? När tårarna tog slut somnade jag. Bredvid monstret. Hur vågade jag?? 

Idag är jag glad att jag är där jag är. Jag har en underbar man vid min sida och istället för att gråta över den stackars flickan jag var månar jag om att ordna det så att det i fortsättningen kommer att vara så vackert och tryggt som möjligt i min vardag. Det måhända att jag är känsligare än andra och blir stressad fortare än andra, men det gör inget, om det är så så är jag stolt över det. Från och med nu tänker jag vara rädd om mig och göra bara sådant som inte gör mig illa. Det kanske tar tid att ordna allt, men det gör ingenting det heller. Jag har ett fint mål i sikte. 

Kärlek. 

Överallt. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar