torsdag 17 april 2014

Ny mark, nya steg

Det första jag gjorde efter att jag vaknade idag var att gå upp och vända runt på steken som ligger och gosar i marinaden. Det slog mig medan jag stod i de ljuvliga dofterna från kryddorna att jag för några år sedan inte kunde tro om mig att jag alls kunde laga något annat än köttfärssås och spagetti. 

Flera gånger har jag tyckt att kockar är en aning tokiga som närmast maniskt gått omkring i saluhallar, på mattorg och i fiskebodar i sin jakt på de bästa ingredienserna. Nu kan jag ana känslan bakom intensiteten i deras sökande. Det är otroligt tillfredsställande att packa upp och titta på allt som man senare ska förändra till någonting som är värmande, energigivande och härligt att dela med den du har kär. Eller bara känslan av att få skapa och inte veta hur resultatet blir. Som att öppna ett paket då du tror att du vet vad som är där i, men inte helt säkert. 

Det hör till saken att jag har en otroligt trist matuppväxt. Lite skämtsamt är jag uppfödd på nötkött och potatis eftersom jag trodde att det var allergi som orsakade eksemet. Det resulterade i att jag låg i två månader och stirrade upp i taket när jag som sjuttonåring friats av en läkare från matallergi. Jag hade inte ens varit det minsta lilla, ynka pynka allergisk mot allt det jag undvikit under alla åren.

Depressionen gav så småningom med sig, men bitterheten grodde sig stark och fast. Jag hatade mat och allt det stod för. Gemenskapen jag förvägrats på födelsedagskalasen när de andra barnen åt vad som bjöds och jag tog mina två medhavda bullar som mamma bakat, nyfikenheten på nya smaker som inte var tillåten, alla minnen av jobbiga situationer som uppstått helt i onödan höll på att tära sönder mig. Det enda jag tog ut det på var maten. Det var den som skulle straffas. 

När jag precis skulle fylla nitton träffade jag destruktiva O. Hans mattradition var helt annorlunda, fylld av matglädje, kakor och nyfikenhet. Det blev hans lott att laga vår mat. Inte för att han släppte in mig i köket ändå, men jag slapp i alla fall att brottas med mina hatkänslor bland grytorna.

Nästa man i mitt liv ville inte ha "sladdrigt kött", inte det ena och inte det andra. Det fick inte vara si och inte vara så. Jag flydde som vanligt in i mitt anti-tillstånd där jag helst tagit bort maten helt, men försökte upprätthålla ett sken av att det inte var så farligt och att jag ville laga mat. 

När jag idag stod sömndrucken i morgonrocken och vände runt steken spreds det en pirrande glädje inom mig. Jag skapade någonting, inte bara en maträtt utan en helt ny dag. Ett nytt jag. Nyfikenhet, värme och kärlek finns numera i min mat. Det är de bästa kryddorna jag någonsin använt. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar