Efter en jobbig natt slog jag upp de blå och startade datorn med hopp om att få lite sinnesro genom att läsa andras inlägg på Facebook. Jag tycker om fb, mycket. Det är en del av vad som hjälpte mig att komma på fötter och ur mitt fruktansvärda förhållande med destruktiva O. Jag kunde nämligen se rakt in i andra människors vardagsrum och hur de levde sina liv, till skillnad från mitt. Jag fick också helt plötsligt mycket beröm för bilder etc, som jag lade ut för allmän åskådan, vilket stärkte mig oerhört.
Idag kan jag se väldigt många engagerade inlägg, alltifrån julbakande, långa färder till anhöriga och förhoppningar om att stoppa allt fruktansvärt vi utsätter många djur för till gulliga bilder på barn iförda tomtekostym. Jag är glad för det, glad att så många har så mycket energi att dela med sig av. Men jag kan inte låta bli att tänka inåt i mig själv. Efter min otroligt jobbiga natt har jag ingen ork över åt vanvårdade djur eller julgodis, jag har bara ork över att hoppas att alla människor som engagerar sig i så mycket även ser sina närmaste stadigt i ögonen och talar om för dem att de älskar dem mest i hela världen, att de finns där för just den personen och att den är så vansinnigt viktig att allt annat är betydelselöst i jämförelse.
Jag hoppas också att alla dessa människor som älskar julen har förståelse för dem som våndas och inte uppskattar allting med julen. Man ska inte behöva bemötas med höjda ögonbryn och ett förvånat "nähä?" när man säger att man inte alls uppskattar julen, eller egentligen mest vill att den ska avskaffas helt. Det kan omöjligt komma som en överraskning att det sker fruktansvärda saker i många hem vid den här tiden. Det är också en av de svåraste helgerna att utplåna så kallade årsdagar på. Hur gör man för att ersätta åratals svårigheter med goda minnen, skratt och hoppfullhet?
Hur?
Detta året ska jag arbeta, precis som förra året och alla andra jular jag lyckats få jobb på julafton. De andra åren har jag överlevt, de senaste fyra åren har jag inte behövt bekymra mig om min överlevnad, men jagats av minnen. Ändå är jag priviligierad. Jag har överlevt, jag har tagit mig ur det.
Berätta för dina närmaste hur mycket du älskar dem i jul. Det skulle vara en väldigt fin julklapp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar