Äntligen hemma

Gästade stranden idag, petade bort små sandkorn under naglarna, dök i det stilla och lite avmätta havet och njöt av att kunna ligga där och bara ligga. Inga krav. Bara solen som sätter gränser, brända gränser, barndomsgränser. Så fint att så lite kan trolla fram de allra härligaste minnen och känslor.

Jag börjar bo in mig i mitt nya hem. Tassar runt på de knarrande golven och känner hur den vänliga atmosfären i rummen omsveper mig. De är hundra år gamla, så nog har de sett och varit med om en hel del. Och plötsligt passar mormors hundraåriga byrå, stol och spegel in i mitt mer moderna liv. De finns, som att de alltid väntat på att få komma hit.

Jo, det var ett bra val jag gjorde. Det tog tid, jag är inte så snabb. Funderade i två år, vägde för och nackdelar och lyssnade på min magkänsla. Lyssnade och lyssnade och satt emellanåt förlamad av att behöva fatta så svåra beslut. Jag ville ju så gärna att det skulle ha varit bra. Önskade det till det bättre. Undrade vad jag gjorde för fel. Ibland räcker två människor inte till. Inte för sig själv och inte för varandra. Fastän att man önskar.

Mina rum omfamnar mig och jag njuter av att ha kommit hem.

Bild via