Drömmer en dröm

Såklart var jag otroligt nervös för att inte hitta rätt. Såklart var jag jätterädd att min huvudvärk, som var inne på tredje dagen, skulle låsa fast mig i sängen. Såklart var jag ute i alldeles för god tid, otroligt nojig över att bilen plötsligt inte skulle orka hela vägen fram, att jag sett fel på kartan, att jag tagit fel på tiden, att jag kanske inte ens var anmäld till min första silversmideskurs. Och alldeles otroligt ängslig för att jag kanske inte alls skulle vara kreativ, inte ens det minsta lilla.

Jag ägnade faktiskt tjugo minuter åt att hitta rätt, fastän att jag var på rätt gata och allting. Entrén påminner mer om ett godsintag än en dörr och istället för hänvisning till arbetslokalerna så finns skyltar till hajarna, reptilerna och stora uppmaningar om att tvätta händerna eftersom man kan smitta djuren. Heltokigt, om man inte förväntar sig att det är ett tropikarium i samma hus.

Lokalerna är högst upp i huset, det finns till och med snedtak. Där finns alla tänkbara redskap, arbetsbord med lampor och konstiga mojänger. Fantastiskt. Tre timmar flöt förbi utan att jag ens hann att blinka. Jag älskar silver. Jag älskar att se det förändras, formas och skifta från att vara en tråkig bit metall till ett vackert skimrande smycke. När jag hamrade in stämpeln 925 i det som ska bli mitt första egentillverkade smycke kände jag att jag hittat en del av mig själv. Materialet var inte alls så motsträvigt som jag tänkt mig, min kreativitet inte så dränerad som jag trott och fastän att jag blev trött, kände jag mig behagligt upprymd. Jag har påbörjat en dröm, som jag drömt så länge.

 Bild från