För säkert ett halvår sedan ringde jag min gamla vårdcentral där de hade tagit min ledvärk på allvar och försökte forska fram vilka prover som tagits och vad ledvärken kallas med ett fint medicinskt namn. Distriktsköterskan jag talade med då blev förmodligen ganska stressad över det (förmodar jag) lite underliga uppdraget och kunde inte hitta någonting av vad som sagts eller gjorts. Sålunda gick jag till den vårdcentralen jag hörde till då och hoppades på att få hjälp där. Läkaren jag hade tyckte inte alls att det var någonting att ta i och trots att jag berättade för henne att vanliga reumatiska tester inte visat utslag togs de om ändå. Sedan skickade hon hem mig med orden att om inte vanliga Ipren, Alvedon och mina Orudis hjälpte mig så finns det ju cellgifter. Någonting annat var inte att göra.
Jag grät resten av den dagen. Ibland tror jag inte att vårdpersonal reflekterar över hur mycket deras position gör att man som patient hamnar i ett otroligt stort beroende av hur man blir bemött. Känslan av att inte bli trodd kan förminska ens person på ett otroligt effektivt sätt.
Igår repade jag mod och ringde ännu en gång till min gamla vårdcentral. En annan distriktsköterska svarade och hon hittade både anteckningar och prover som tagits. Dessvärre hade läkaren inte skrivit någon konkret diagnos, men han hade ordinerat blodprovet ANA (antinukleära antikroppar), vilket gett positivt utslag. Jag har försökt hitta mer information om ANA, men inte lyckats så bra. Men det gör inte speciellt mycket just nu, för äntligen har jag fått svart på vitt att det faktiskt är ett test taget. I Läkemedelsboken 2007/2008 (ja, jag vet att den är gammal) står det att "de muskuloskeletala smärttillstånden står för en mycket stor del av socialförsäkringskostnaderna i Sverige, drygt 13 miljarder kronor år 2001, och detta avspeglar förmodligen det faktum att medicinsk behandling hittills bara delvis kunnat hjälpa dessa patienter."
Det är ju både positivt och negativt för min del. Jag tror emellanåt att jag bara går och inbillar mig att jag har ont eftersom ganska starka mediciner inte alltid hjälper, men nu förstår jag ju att det finns det otroligt många andra som inte heller tycker att det gör. Det är ju förstås mer nedslående att det inte finns så mycket annat att göra.
Jag tror dock fortfarande att alla människor behöver uppmuntran emellanåt och det kan kanske räcka med att man får en uppdatering av sin läkare på området, om något annat läkemedel kan testas eller en ny träningsform, fokus på uppmuntran att röra sig regelbundet, etc. Bara för att hålla uppe motivationen.
Fast jag vet ju inte om det passar alla förstås.
Kram på dig!!
Det är så viktigt det där med bemötande. Att det är rätt person på rätt plats. Ett leende och vänlighet kostar så lite men betyder så oerhört mycket. Är det inte så att du har rätt att få ut din egen journal? Jag har för mig att om du vill ha utskrift kring vad som finns i din journal så har du rätt att få det.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Kram Lotta