Resan gick väldigt lätt, vi behövde inte stå eller gå så mycket fram tills vi möttes av D:s bästa vän. Hon tyckte att en liten promenad på ca 5-10 minuter inte var så länge. Jag tog inte tiden, men det kändes minst som det dubbla. Fast det var väldigt fint ändå. Det var första gången jag träffade henne och jag måste erkänna att jag var lite spänd inför det mötet. Bara för att D älskar henne så var det ju inte så säkert att jag också skulle göra det.
Hon tog oss hem till sitt rum i lägenheten som hon delar med två stycken andra och jag slogs nästan till golvet av kulturkrocken (-chocken?). I det lilla, lilla rummet fanns hela hennes liv och det enda gemensamma utrymmet i lägenheten var det fantastiskt lilla köket där det endast fanns plats för två barstolar vid en liten bänk. Det betalar hon lika mycket för som jag gör för mina 90kvm, som jag inte delar med någon annan än D. Vilken kvinna att stå ut med att bo sådär!
Vi var bara där i tre dagar, men det var fullspäckade dagar och jag kan nu stoltsera med att vara en av alla turister som har sett Big Ben. Fast jag måste erkänna att jag blev mer förtrollad av att se det blå ljuset från London Eye spegla sig i Themsen allteftersom skymningen föll. Det var magiskt.
Jo, kroppen trasslade en del. Hade jag varit hemma hade jag gett upp flera gånger om och bara lagt mig i sängen med en massa värme, men detta ville jag inte missa! Vi blev otroligt bortskämda av våra vänner och jag upptäckte att jag hade väldigt lätt att tycka om D:s vän och hennes pojkvän. De bjöd på ett fantastiskt London! Nästa gång hoppas jag bara att jag inte har lika mycket värk.
Magisk bild från en härlig stad! Jag hoppas att värken ger sig snart! Kram!
SvaraRadera