Det jag gjorde fastän att jag inte vågade

Det var idag jag gjorde det där jag egentligen inte vågade. I alla fall första omgången. En ny väntar mig om ett par dagar. Men jag tar det väl från början...

Vädret var dåligt, konstig skånevinter med konstigt väglag gjorde att jag kröp fram i femtio även på 70-vägen med min gamla skorv. En aning stressad var jag förstås för av någon anledning har klockan börjat gå snabbare sedan min utmattning inträffade så det är sällan jag kommer i lagom tid till någonting längre. Som väl var hade A en klient innan mig så jag hann att sätta mig ner och andas ut en liten stund innan jag fick komma in i rummet, som var väldigt mycket varmare än det brukar vara. Själv hade A rosor på kinderna och såg pigg och glad ut. Hon hade varit utomhus och jobbat hela dagen förklarade hon, därav den höga värmen i rummet. Inte mig emot, jag måste erkänna att en del av nervositen rörde sig om hur i hela friden jag skulle kunna ligga på en brits i en timme utan att dö av kölden i rummet. Jag brukar tappa kroppsvärme rätt fort när jag bara ligger still.

Vi pratade lite först, jag berättade om lilla kissen som fick somna in och alla känslorna som rör sig kring det. Ganska skönt att bara få berätta. Det var väldigt skönt att bara lägga sig på behandlingsbordet också. Att sluta ögonen och lyssna till de vana ljuden och veta att denna gången skulle det inte ens göra ont var ganska häftigt. Annars hade jag inte mycket förväntningar alls så jag tänkte att jag lägger mig väl ner och kopplar av bara...

Ganska snart kändes det ungefär som när någon drar en såndär burk över huvudet, sådan som de har hos frissan, fast den drogs som en skärm över ansiktet och den påminde mer om genomskinlig bubbelplast. Den var inte alls obehaglig och värmen som spreds jämt över huvudet var väldigt intensiv men behanglig.

Sedan började det dra i hårbotten på mig, hela skalpen liksom töjdes utåt från högst upp på hjässan och så var det som att det tryckte på en punkt där och så började allting rycka helt okontrollerat. Det var då jag fick svårt att hålla mig för skratt. Det hela kändes så absurt och jag vet ju om att man har muskler i skalpen, men jag har definitivt inte känt av dem mer än som huvudvärk tidigare. Fånigt nog hann jag tänka att om det ska hålla på länge till så kommer jag ju få träningsvärk, vilket av någon anledning var ännu festligare. 

Det lugnade sig lite, som väl var, men återkom flera gånger under behandlingen. Andra märkliga ryckningar som hände var runt munnen, tungan och ögonen rörde sig alldeles otroligt mycket emellanåt. Ännu ett märkligt fenomen var att det kändes som att det for som elektriska impulser genom hela kroppen, i vågor, och ibland kändes det som att nån höll en hand en stund på ryggen eller på undersidan av låret (jag låg på rygg så det var omöjligt att det var A som gjorde det). Därefter så var det som att någon tryckte ner mina anklar, höll dem stadigt medan det pirrade i mina lår och därefter spred sig pirradet till hela benen.

Märkligast av allt var när jag började uppleva att A var på flera ställen runt britsen. Hon stod vid min högra sida och jag kände ett tryck mot min skuldra i nästan samma sekund som hon vidrörde min vänstra stortå. När jag slutade fundera över hur hon bar sig åt för att röra sig så snabbt var det en massa andra varelser som gick omkring britsen och höll i vita band som satt fast i min kropp. Jag skojar inte. Jag såg dem. Dessutom såg jag en massa andra såna knasiga syner, men jag tror att jag behåller det för mig själv. Även om jag bara är Solsippan här så är de upplevelserna alldeles för...tja...fina faktiskt, för att vilja dela med mig bara sådär. Men det var vackert och magiskt. Jag är glad att jag vågade. Otroligt glad.

Vägen hem var ännu sämre än vägen dit, men med kvillrande fjärilsglädje i magen så gick det fladdrande lätt...

Foto: Solsippan