Jag gråter inombords, tårar för henne. Det smärtar mig att se den vilda paniken förbytas i trasdockans uppgivenhet. Det traumatiserade barnets överlevnadsinstikt medan världen blundar.
Ilskan flammar lika blodröd som fetvadden som stoppat den värsta blödningen.
Ingen som ser det uppenbara.
Varför vill ingen se?
"Det kommer att låta så här," säger den kliniska rösten som ingenting ser och jag förlorar hennes blick i samma ögonblick som ljudet återkommer nästa gång.
Det varar några sekunder. I vår värld var det en evighet.
Att trösta tog längre tid än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar