Tredagarshuvudvärk. Barn har feber i tre dagar och sånt, har jag hört, men inte att man kan vara totalt däckad i huvudvärk i tre dagar. Fast det får jag. Kanske inte så konstigt med gångna veckans känslostormar och passa tider-ångest, men det är inte så här jag tänker mig att jag är. Jag kommer i total konflikt med mig själv. I mitt huvud är jag den duktiga kvinnan som orkar jobba, sköta hemmet, ha en upplevelserik fritid och när kvällen smyger fram runt hörnen så står jag och bakar några goda kakor att knapra på till kvällstéet och filmen.
Det kanske var så ett tag. Åtminstone låtsades jag att det var så, för jag lyckades ganska länge mellan varven att upprätthålla det där. Till och med fredagsmyset, som jag så innerligt hatade, lyckades jag fixa fram och skölja ner med ett glas vin.
Nåja, det kanske inte var så bra det heller när jag tänker efter, men något slags mellanting skulle vara fint. Jag behöver inte vara nån förvirrad stackare á lá Rosamunde Pilcher-roman där sagda stackare blir ivägskickad till det fantastiska engelska landet och räddad av rika och mycket vänliga avlägsna släktingar och iklädd en rosa kashmirtröja plötsligt får kraft att klara av livet återigen och jag längtar definitivt inte tillbaka till stålkvinnan jag försökte vara innan. Fast det vore skönt att slippa bli så totalt nedbruten av värk och utmattning att tanken på vrålrika avlägsna släktingar vid havet plötsligt känns lockande. Stabilitet? Ja tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar