lördag 21 februari 2015

Små snorungar får inte tala

Den märkliga känslan som kommer krypandes när man vet att personen man pratar med ljuger och trixar för att göra livet besvärligt för en annan person gör mig både lamslagen och oerhört förbannad. Det här är Sverige 2015 och jag får så ofta känslan av att det är 60-tal och att jag själv förvandlats till en fyraårig snorunge som inte får öppna truten. Inte för att jag var född på 60-talet, men det känns tillräckligt längesedan för att illustrera min känsla av att barn var ännu mer utsatta då. 

Gång på gång försöker jag få tanten att bekänna färg, men hon pratar runt, backar lite och upprepar ännu en gång den meningslösa frasen om att man minsann ska jobba åt det där hållet som målet är. Samtalet varar i knappt en timme och under tiden har ingenting vettigt uttalats. Det enda som kommit till ytan är att det krävs människor som är vana vid att handskas med dem som ljuger och som kan använda sig av lagen. Att använda sig av jurister för att förmå myndighetspersoner att göra det de ska svider lite extra. De ska finnas för de mest utsatta, men väljer att köra över dem lite till. Hur lågt kan en människa sjunka? Mycket djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig, tydligen.

Men den här fyraårige snorungen har aldrig lärt sig att hålla käften. Envis som en åsna och med en terriers intensitet kommer man mycket längre än man kan tro. Det kommer att ta tid, flera månader förmodar jag, men så småningom kommer tanten inte att ha någon makt kvar. Inte i det här fallet i alla fall. 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar