Märklig känsla det var att kliva in i chefens rum, fast det var inte chefens rum längre, fast min nya chefs rum... Jag var där igår. Istället för att skrivbordet stod mitt i rummet så stod det upptryckt mot fönstren som vetter ut mot kyrkogården. Det finns förstås inga fler fönster i rummet, så man kommer inte ifrån utsikten ut över kyrkogården även om man skulle vilja. Lite mixade känslor varje gång man ser ut över det där stället, fint för sin grönskas skull och så oerhört sorgligt samtidigt.
Hursomhelst så var rummet plötsligt väldigt annorlunda och chefen var definitivt annorlunda. Hård och rar på samma gång. Kändes ändå rätt rak och ärlig, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Mötet kändes bra, trots att jag var ganska spänd innan. Det kunde ju ha varit fyllt av många frågor som jag inte kunde svara på, små pikar och elaka kommentarer eller ord som helt enkelt bara sårar, men jag kände ingenting av det. Hur skulle de egentligen ha kunnat vara där? Vi hade ju inte träffats innan och hon vet ju ingenting om mina för- och nackdelar i jobbsituationer. Inte jag heller egentligen, jag är inte samma människa längre. Märklig känsla det där.
Efteråt gick jag in i omklädningsrummet, gick igenom sakerna i mitt skåp och konstaterade att flera av de ordinaries namn försvunnit och ersatts med klistertejp där det står Elev/Timvik på istället. Det var lite sorgligt när jag tänkte på alla de som jag jobbat med, som gått vidare till andra jobb eller till pension. Ett namn var helt nytt. Tanken slog mig att jag kanske inte ens skulle bli igenkänd av den övriga personalen om jag skulle gå in och hälsa. Sju månader kändes med ens som en väldigt lång tid. Hemma hos mig har den nästan på stått still, tiden. Det enda som har ändrats är världen därutanför. Fast nej, så är det väl inte egentligen, jag har förändrats mycket på insidan, men det syns ju inte förstås.
Inte längtar jag tillbaka till jobbet heller. Inte det minsta. Om jag hade jobbat i ett växthus eller i en blomsterbutik så hade jag nog känt att det varit svårt att vara ifrån jobbet. Jag älskar att jobba i växthus, vara inbäddad i dofterna från jorden och växterna. Tror förstås att jag helst skulle vilja bo i ett växthus, jag också, så som den där familjen gör...familjen Solvarm. Jag trodde nog att det bara var min dröm att få ha det så, men tydligen går det att göra realitet av det också. Fast deras växthusboende kom väl till lite mer bara av en slump från början.
Ett annat sätt att bo på som jag också tyckt verkat spännande är att bo under jorden. Eller kanske en kombination med växthus och under jorden. Inte i en jordkällare då eller i en såndär bunkerartad gillestuga á lá sjuttiotal, utan ett trevligt och fint litet mysboende där man kan känna sig trygg och ha det varmt och gott när till exempel en storm rasar på utsidan och hotar att ta med sig hela det fina växthuset. Jo, en kombination hade varit fint. Då skulle man bara kunna sitta och filosofera till knastret av en brasa i öppna spisen medan man inte alls behövde oroa sig över de rasande ljuden därutanför.
Oj, undrar hur jag hamnade i det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar