torsdag 19 februari 2015

Tillsammans men ändå så långt borta

Vi sjöng sedan. Trasdockslåten. Den där om de som är lite trasiga och knasiga, men som ändå får finnas i världen. De har varandra. 

Vi har varandra. Märkligt nog är det en tröst att kunna prata om det allra svåraste och veta att den som lyssnar inte bara hör utan också vet hur det känns. Inuti. Allra längst inuti. Även om man inte klär allting i ord så är även tystnaden lyssnad på. Det som finns mellan orden och det som inte går att säga. 

Rent logiskt borde det väl vara så att smärtan skulle bli för stor för att bäras. Alldeles för tung och uppslukande. Vetskapen om att det som aldrig borde hänt en endaste människa har hänt även den man sitter bredvid. Ändå är det så vansinnigt skönt att för en gångs skull inte vara en ensam trasdocka. Vi är två. 

När jag läser vad andra skriver på nätet stöter jag ibland på ord som känns direkt i magen. De passerar inte hjärnan för analys eller bearbetning, de kryper rakt in i magtrakten och lägger sig där. Det är inte mina ord, men känslan är densamma. Ännu en trasdocka som måste få berätta. 

Vi är ett trasdocksgäng. 

Internet är fint. Där finns gemenskapen när man inte vågat öppna upp för de svåra orden tidigare så kan man hitta andras ord. Vi är flera. Vi är ett gäng. Det är nu vi kan börja skapa en förändring.


Foto: Solsippan











 

2 kommentarer: