Två steg fram, två steg bak

Det går trögt ibland. Tillfrisknandet. Fast emellanåt tycker jag att jag seglar på moln av lycka, att jag hittat en ljusning ett sätt att komma upp ur utbrändhetsträsket. Jag blir stark, glad och framåt. Kanske inte så handlingskraftig ännu, men säker på att jag hittat rätt och går åt rätt håll. Dagarna ägnas åt att utvecklas andligt, vilket innebär att jag slipper lägga tid på att fundera över det jag inte klarar. Jag slipper att känna mig misslyckad över att jag inte klarar att hålla hemmet rent, laga näringsrik och nyttig mat och vara fräsch varje dag. Jag gör mina små mentala övningar istället och väntar på att resten ska komma lite av sig självt. För det förutsätter jag att det gör. Så småningom.

När jag läser vad andra i min situation skriver så märker jag av förtvivlan, irritation och uppgivenhet eftersom de flesta vill kunna påverka sitt tillfrisknande så att det går fortare. Lite som att ta halstabletter mot infektionen i halsen, de är bakteriedödande så nog borde förkylningen gå över snabbare. Jag har också sådana dagar. Det är superjobbigt att bara behöva vänta ut allting, att anstränga sig för att ta det lugnt och inte bara i ren destruktivitet köra på som man har gjort innan. Att vara skör. Att inte orka. Att tacka nej. Att tycka sig se att alla andra brinner för sina intressen, utvecklas och gläds åt livet. 

Ja, idag är jag ledsen. Som fan.

Det är slitsamt att se sina egna tillkortakommanden. Att se samma väggar dag ut och dag in, att vilja men inte klara ens vardagliga saker. Jag skulle vilja berätta om massor med saker jag lärt mig, inspirerats av och gläds av, men idag är det inte en sådan dag. Idag är en sån där "två-steg-bakåt-dag". Idag är en såndär dag då jag inte tror att det kommer att bli bra. Någonsin. Att kämpa är bara fånigt.