Var är mina tår?

Mm, det var det där med att röra på sig. Jag har ju mer eller mindre legat stilla sedan jag inte har hästen att ta hand om längre och det är nog gott och väl ett halvår sedan. Den enda motion jag håller för är att gå de två trapporna upp och ner i källaren när jag ska tvätta. Idag var jag på mitt andra yogapass, som tillägnades rotchakrat. Det är nya termer för mig sedan några veckor tillbaka i tiden, men det går rätt snabbt att förkovra sig i de allra mest grundläggande sakerna kring tankarna om chakran. Även här finns det olika teorier och flera slåss om att äga den absoluta sanningen. Hursomhelst så kändes det rätt spännande att göra övningarna som tillägnades den här lilla punkten av våra kroppar. Fram tills dess att vi skulle göra en sittande övning med benen så brett isär som vi kunde. Det var då jag upptäckte hur otroligt stel min ländrygg är och hur otroligt ovig jag blivit. Till slut kunde jag liksom inte hålla tillbaka ett leende, för det spelade ingen roll hur mycket jag försökte, jag kunde inte göra den där övningen som vi skulle. Det var helt omöjligt. Så nu får jag ägna några minuter varje dag åt att få tillbaka min smidighet igen. Det går, det är jag helt säker på, jag har ju kunnat ha händerna i golvet med raka ben förut, jag har kunnat sitta och krama om mina fötter, gå ner i spagat och så också. Men innan jag kan det igen kommer jag sitta på golvet och le åt min stelhet ett tag till...

Bild via