Amor vincit omnia

Just idag är det tomt. Det är tomt på idéer och det är tomt på entusiasm. Fast å andra sidan har det sprudlat rätt mycket ett tag nu, så en liten dipp är väl inte så konstigt. Jag funkar i min lilla bubbla, men så fort den stora läskiga världen gör sig påmind så slutar min hjärna upp att fungera. Destruktiva O stod och bankade på PTSD-porten igår och lyckades nästla sig in på något sätt. Kanske när jag stod och stekte potatisen och hans röst om hur vansinnigt dålig jag är på att göra just det började eka i köket. Jag kröp ihop och tog spjärn, men tårarna föll ändå till slut. 

När hudlösheten gör sig påmind är det som att hela världen rasar. Min fina D klappar och klappar och klappar långsamt och snällt över min rygg, lyckas så småningom få mig att stilla mig så pass att han kan hålla om mig och till och med sätta mig ner. Hans mjuka värme sprider sig stilla i min kropp och påminner mig om att jag inte alls är kvar i det där helvetet, jag ska inte tillbaka och inte behöver jag lyssna på ekot av det gamla heller. Jag är fri nu och även om det blir lite knaggligt på vägen ibland så är jag på väg åt rätt håll.

Det där samtalet med försäkringskassan blev inte heller någon mardröm, kvinnan jag fick prata med lät inte alls som det monster jag målat upp i mitt inre. Hon lät faktiskt rent av mänsklig. 

Jag är så tacksam att jag har min fina D. Han hittar mig i min vilsenhet och leder mig rätt ut från labyrinten och plåstrar om mina knän efter att jag har fallit. Tillsammans med honom kommer jag nog allt att klara av att stå upp ett tag till. 

Foto: Solsippan