Samtal

Jag pratade med mamma idag. Pratade om V som är min elev i några veckor. Berättade om hans sätt att vara och hans fullkomligt inkompetenta uppträdande. Jag har försökt och försökt och försökt på alla sätt och vis att få honom att kliva fram i rätt situation och kliva bak när det är viktigt att han gör det. Men det är som att försöka dreja med en tegelvägg.

Jag tror jag blir tokig!! Det är fascinerande att det finns så många människor därute som borde förses med varningsskylt. De är farliga på alla sätt och vis och inte ett dugg måna om att få andra människor att må bra.

Mamma gav mig rådet att försöka förtränga honom under min lediga tid, men eftersom han triggar igång minnen från mitt förra liv är det inte så enkelt. Hon insåg det själv i samma andetag.

Det stod någonstans på www.kvinnofridslinjen.se att man inte kan få sinnesro förrän man inte uppfylls av några känslor alls inför mannen som tidigare plågat ens hela väsen. Jag har gått igenom alla andra faser, allt från kärlek, skräck, äckel, hat, medömkan och avsky, men inte har jag nått till "jag-känner-ingenting-stadiet". Det vore skönt att inte behöva tänka alls på honom, måste jag erkänna.

Det är därför jag så gärna skulle vilja ha någon att prata med. Någon som vet, som kan berätta. Jag har suttit hur många timmar som helst i terapeutiska samtal med kuratorer, pedagoger och psykologer. De har varit bra, ibland en förutsättning för att jag skulle orka fortsätta leva. Men jag saknar någon att dela erfarenheter med. Inte nödvändigtvis älta alla övergrepp och hemskheter, men det vore så fint om någon kunde säga; "Du, jag har varit där, men jag mår bra nu. Det går att må bra."

Jag har träffat två. Tyvärr minns jag inte ens deras namn, men mötet med dem var så fint. Att kunna prata med dem utan att skämmas. Att med en blick förstå vad den andre känt var helt fantastiskt. Det mötet varade kanske i en timme, men jag bär det med mig fortfarande som en tröst och uppmuntran.

Tänk vad samtal kan vara viktiga.