måndag 12 mars 2012

Konstiga konstigheter och konstig magi

Tänk att det ska vara så svårt. Jag började ju blogga för att jag skulle skriva om sånt som jag inte vågar berätta om annars... Konstigt att det ska vara så svårt att komma till skott ändå, jag letar efter fina formuleringar dagarna i ända, men det blir liksom aldrig riktigt bra. Kanske för att jag inte hört så många andra formuleringar kring ämnet förut, inte utan att jag har backat undan och undrat vad jag har för märkligt framför mig...


Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.


För en vecka sedan, ungefär, gick jag runt i huset och kände plötsligt att husets väggar var som papper, tunnare än finaste silkespapper. Det var som att tryggheten jag känt i nya huset plötsligt var som bortblåst.


När jag känner så där brukar jag sätta upp en sköld, jag brukar gå runt och "stänga" alla fönster och dörrar med magiska ramsor. Därefter brukar jag spänna en kupol av skimrande magi över mig och min fina sambo när vi lägger oss för att inget ont ska slippa in.


Den här kvällen spände jag ett starkt, starkt nät runt hela huset, gick runt till alla dörrar och tog även en och annan innerdörr. Kände mig så lugn när jag lade mig och kände efter en extra gång så att det höll. Somnade tryggt.


Klockan var tjugo minuter i tre på natten när jag vaknade av att det ringde på dörren. Två korta signaler och jag var klarvaken. Sambon snusade vidare helt lugnt och stilla och katten rörde inte en fena. Han brukar vanligtvis kasta sig in under sängen i vild panik när dörrklockan ljuder. Han gillar INTE besök.


Jag lät några minuter passera, tänkte att om man vill en familj någonting den tiden på dygnet brukar man vara lite mer ihärdig. Jag hade en konstig känsla i magen, som sa mig att jag inte borde öppna. Jag ville inte själv göra ett hål i min omsorgsfullt uppbyggda barriär. Tittade på mobilen. Den hade inte ringt. Så småningom somnade jag om.


Morgonen efter bekräftade sambon att han ingenting hört och jag hittade heller inga fotspår i sanden utanför huset.


På kvällen fylldes jag av samma rastlösa känsla. Hela tiden infann sig den där lite hala, sliriga oron som inte ville låta sig fångas. Fram och tillbaka gick jag i vardagsrummet och kom så småningom på att det enda som hittills fått mig att må så där är min före detta. Han, O, som så när ändat mitt liv samtidigt som han väste tätt i mitt öra: Läskigt va?


Så slog det mig. Han har varit här. Trots att det numera skiljer mer än 50 mil mellan oss har kräket tagit sig ända hit för att om möjligt se och träffa mig. Jag tappade balansen av de starka bilderna som visades för mig. Hela sekvensen spelades upp för mig hur han kom hit och vad han tänkt när han såg.


Desperat förstärkte jag mitt skydd ännu en gång, väl medveten om att det är lättare att ge sig på det som man upplevt i fysisk form.


Den natten kom han in i min dröm. Det är det enda tillfället där han fortfarande kan skada mig. Han flinade brett och segervisst och jag vaknade lika förlamad i kroppen som när den var hans.


Tar det någonsin slut?


Foto: Solsippan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar