Det är ju inte precis som att jag inte vet att man ska vara tacksam över livet och allt som det ger. Jag vet, jag vet, jag vet.
En alldeles fantastiskt vacker (på alla sätt) kvinna i min närmaste släkt har fått bröstcancer, behandlats för detta och (peppar peppar) det verkar gå bra. Jag läser hennes blogg och jag läser de bloggar hon följer. Många är de som inte överlever sin cancer. Det är en jävlig sjukdom, oärlig och smygande kryper den inpå och när den väl fått fäste är det inte mycket vi kan göra för att bromsa dess framfart. Jag tar del av deras känslor, deras vardag, läser om deras kärlek till livet, sina barn och sin man. Läser om hur de strider för att få vara med i livet bara en liten stund till och jag känner mig nästan pervers när min egen avundsjuka slår mig hårt i magen. All den livsglädjen som finns och som jag själv inte har. Varför drabbas dessa stackars människor?
Hade någon frågat mig för ett och ett halvt år sedan om jag var villig att skänka mitt liv och i gengäld rädda någon annans hade jag gladeligen tackat ja. Mitt lidande hade då plötsligt tagit ett kliv rakt ut ur meningslösheten och fyllt en funktion. Nu är jag mer tveksam, det händer att jag hittar andningshål, vilket jag ärligt talat inte riktigt trodde på. Det händer, men jag är alltid förberedd på storm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar