Jodå, jag är en medelsvensson. Jag har ett jobb, som jag älskar att hata, jag har en sambo, ett hus, en katt och en bil. Jag är så vanlig, så vanlig, precis som jag ansträngt mig så hårt för att bli. Ändå passar jag inte in.
Jag lever med PTSD (post traumatisk stressyndrom) och mest för att inte försura livet för dem omkring mig försöker jag dölja det så gott det går. Emellanåt lyckas jag ganska bra (tror jag själv i alla fall) men ibland är det som att PTSD-filten brer ut sig och inkluderar precis allting runt om mig och den enda som står ut är katten som tyst lägger sig bredvid mig när ångesten är som värst.
För det mesta förknippar nog folk i allmänhet PTSD med soldater från Vietnamkriget, besvärliga män som inte vill tillbaka till svenssonlivet. Jo, det är sant att många soldater lider av PTSD antingen av kriget som sådant eller efter tortyr. Jag skulle bara vilja upplysa om att det finns tortyr i vanliga, svenska, hem också. Alldeles vanliga hem.
Dessutom skulle jag vilja berätta om det där som man absolut inte får prata om. Fast man kan frossa i det på tv i serier med namn som "Det okända" och Ghost Whisperer" - tja, du fattar. Fast säger jag att jag vet att världen innehåller så mycket mer än vi för det mesta brukar uppfatta så får jag menande blickar och i bästa fall får jag svaret att jag sett för mycket på de där nyss nämda programmen. Jo, jag erkänner att jag ser på dem ibland, mest för att jag är nyfiken på hur det fungerar eller att rysa lite. För mig är det dock inte spöken som är mest aktiva i mitt liv, det är annat.
Har du någonsin upplevt (före nummerpresentationens tid) att du vet vem som ringer innan du svarar? Har du någonsin upplevt att du hört någon ropa på dig fastän ingen finns i din närhet? Har du någonsin drömt någonting så intensivt att du tvekat på om det verkligen är en dröm? Du kanske till och med tycker att det är så vanligt att det inte är någonting speciellt? Du bara vet. Fast om du försöker få tag på den där känslan så är det som att den rinner mellan fingrarna och det är helt omöjligt att sätta fingret på vad det är som egentligen händer. Sådan är min vardag. Fast för mig handlar det mer om känslor. Jag vet vad andra känner. Deras känslor borrar sig in i mig, nästan lika intensivt som att det vore mina egna.
Eftersom det här är min blogg tänker jag inte försvara mig, inte förklara mig och inte resonera om det verkligen är sant. Tro mig, det har jag gjort nu i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag gjort våld på mig själv. Nu vill jag egentligen mest veta hur det fungerar och hur jag ska hantera det. Fast det verkar vara oerhört hemligt, jag har inte hittat någon annan som skriver om det (förutom flummiga gubbar som hummar nåt om meditation, rökelse och initieringsriter). Flummiga förslag undanbedes! Annars vore det fint med en liten vink om dina egna upplevelser =)
Foto: Solsippan
En fin liten kisse i Skottland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar