Om mormor berättat

Ibland blir jag oerhört engagerad i det faktum att människor kan ha så svårt att förstå varandra. Det är inte mer än drygt en månad sedan min mormor gick bort efter ett långt och friskt liv. Hon släckte lampan och gick ut. Gick rakryggad med all värdighet i behåll. Min söta mormor. Trots att hon var närmare 94 år kan jag utan att skämmas påstå att hon var vacker. Hon har alltid funnits i mitt liv och ändå har jag aldrig förstått henne.

De senaste tre åren har min mamma börjat berätta om min mormor på ett sätt som hon aldig har gjort förut. Jo, jag vet att hon växte upp på en jättestor gård och att de var välbärgade, men inte så mycket om någonting annat. Mormor blev förälskad i min morfar, som stod mycket lägre i samhällets rang än henne och dessutom tolv år äldre. När de gifte sig flyttade hon in i ett rum och kök med honom. Den stora gården hon kom ifrån hade i alla fall närmare tjugo rum. Vilken otrolig omställning...

Vad jag inte har fått veta fram tills alldeles nyligen är att min morfar, som jag avgudat över allt annat och som funnits med mig, även att han gick bort när jag var liten, var vansinnigt svartsjuk och slog mormor blodig emellanåt. Även min mamma har råkat ut för hans fruktansvärda humör. Min fina, fina morfar.

Mamma berättade även för mig att pappa slagit henne så hårt när hon var gravid med deras första barn att hon for rakt ner i badkaret. Hon hade då hotat honom med att om det hände någonsin igen skulle hon lämna honom, vilket tydligen hade effekt.

Häromveckan sade en terapeut, helt ovetandes om min bakgrund, att om man håller misshandel dolt i familjen är det stor risk att det går i arv.

ATT INTE PROTESTERA ÄR ETT TYST MEDGIVANDE

Eller är det verkligen det?

Är världen verkligen så grym att empati och förståelse enbart är förunnat dem som har käft nog att säga ifrån?

Om min mormor berättat. Om min mormor sagt hur det egentligen var. Om hon käftat ifrån. Hade hon levt tillräckligt länge för att få tillfälle att berätta då?

Om jag hade känt stödet från kvinnorna i min släkt. Om de hade slutit upp vid min sida.

Om inte om hade funnits.

Kommer jag någonsin att förstå?

Varför är det fortfarande kvinnans fel när mannen är en förtryckare, empatilös och ett själlöst monster? Varför förstår inte människor att "du kunde ha gått därifrån" inte existerar i det fängelse som mannen skapar?

Jodå, jag bröt mig loss. Det tog bara tolv år innan jag insåg att jag kunde. Visst skrämde det mig vettlös av insikten att jag kunde dö på kuppen, men å andra sidan visste jag även att jag skulle dö om jag stannade kvar.