Varenda dag går jag och hoppas på att det ska dyka upp någonting som skulle göra att jag tyckte livet hade lite mer mening. Att det nu är totalt meningslöst har jag litegrann funnit mig i. Det gör åtminstone inte lika ont, hela tiden, numera. Inte som för två och ett halvt år sedan då jag vred mig maktlöst i ångestanfall á la supertung svensk film som frossar i snor och tårar. Inte heller som för ett och ett halvt år sedan, då jag inte längre orkade med smärtan och lades in på sjukhus. Det är mer som ett för längesedan urtuggat tuggummi, som man inte blir av med. Stort, grått och skitsegt.
Jobbehelgen är över för den här gången, och jag konstaterar att den här dagen har sugit mer energi än föregående. Behöver tanka lite ny energi. Kan faktiskt finna lite i den enda lilla snödroppen som stuckit upp ute i trädgården och min ivrigt spinnande katt, som hälsar och hälsar och hälsar i tio lyckliga minuter innan han piper fram ett mattiggarjam. Han vet ju vilken liten gourmetburk som väntar på honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar