Förr tyckte jag om att sova. Jag kunde längta och längta efter att det skulle bli kväll så jag kunde gosa ner mig under täcket, skriva lite dagbok eller dikter tills ögonen föll ihop av sig själva och lyckligt sucka med näsan i mjuka kudden.
Det är inte riktigt så längre. Efter sommaren -09 har det inte varit så alls faktiskt. Fast jag måste erkänna att det har blivit bättre. I början sov jag med en kniv under huvudkudden, sen fick den bo gömd alldeles bredvid sängen (det slog mig just att den inte har flyttat längre bort än till lådan i nattduksbordet) och jag var hur nöjd som helst om jag lyckades att sova mer än två timmar. I alla fall den första månaden. Sen insåg jag att kroppen inte klarar att bränna ut sig på det där viset. Den ständiga träningen och bristen på sömn gjorde att jag inte kunde fokusera och min idé om att bli någon slags verklig Jennifer Lopez i "En kvinnas hämnd" (Enough, 2002) resulterade istället i att jag vägde 52 kg och inte längre kände hunger. Det ska tilläggas att jag är 176 cm lång. Till skillnad från en anorektiker, som är besatt av mat, var jag helt enkelt inte intresserad. Allt smakade papper och att få fram saliv var nästintill omöjligt. Men jag skulle slå ihjäl den jäveln som orsakat mig detta!!
Pöh, säger jag bara. Det hände att mina vänner ringde mig och sa att jag skulle sno mig hemifrån för att O var i faggorna. Min chans att slå ihjäl honom skulle ju då vara nära förestående, kan man tycka. Istället för att bli en ninja-solsippa så blev jag en liten darrig blomma som hyperventilerandes kastade sig in i bilen á la typisk skräckfilm där skådisen skakar så mycket att han/hon har svårt att få nyckeln i låset. För att inte tala om hur det är att växla när hela benen viberar...
Sömnen var det då... Jo, det blev ju så illa att jag var tvungen att börja äta medicin. Först Fluoxetin mot flashbacks och sedan med tillägg av Mirtazapin och Propavan. Jag sov som en klubbad och gick upp i vikt som en knubbsäl. Ingen mer skör solsippa. Efter ett halvår på Mirtazapin trappade jag ut den och tänkte irriterat att det finns en gräns någonstans för hur vadderad man ska bli, jag kom inte i mina kläder längre och hade inte råd att köpa nya.
Nu sover jag utan hjälp av kemikalier. Ibland går det riktigt bra. Nu är jag dock inne i en period av mardrömmar igen. Hur jag än försöker blir jag inte av med honom. Precis som i verkligheten så står han där och förstår inte ett förbannat dugg av vad jag säger till honom. Till slut blir jag så ifrån mig att jag skriker på honom allt vad jag kan och precis som i verkligheten flinar han åt mig och leder mig in till sängen eftersom han vill ha sex.
Hur är man funtad om man tänder på att ens partner är förbannad på en?
Jag vaknar alltid helt ifrån mig och gråter hysteriskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar