Dimman tassar tätt, tätt kring husen idag. Solskenet som var för någon dag sedan finns bara i minnet och lusten att se om krusbärsbuskens knoppar spruckit ut får vila något.
Det skulle vara skönt att få vila själv också. Jag är så in i märgen trött och sömn ger inte mycket lindring.
Under den tiden då jag tyckte det var som svårast att ens ta ett andetag för att fortsätta leva skrev jag en del. Orden växte till meningar och meningar till små kapitel och slutligen har det blivit 73 sidor med text om mina upplevelser.
I början var det flera som stöttade mig, bland annat mina föräldrar. Alla sa att det var bra att "skriva av sig". Även när jag sa att det kanske skulle bli en bok av det hela var det ingen som opponerade sig, inte förrän för några månader sedan då jag sa till mina föräldrar att det började kännas som att den var klar. En tunn liten bok, men dock en bok. Då var det inte lika bra längre. Argument efter argument kom fram om hur det skulle skada mig och min sambo. Livet skulle bli hemskt och det skulle sluta med att vårt förhållande kraschar och ingen vill umgås med mig.
Jag vågar inte försöka ge ut min bok. Den är inte riktigt klar, men jag har slutat skriva. Mina föräldrar skäms för det som hänt mig. De skäms. De vill inte vara föräldrar till någon som kanske borde skylla sig själv för det som hänt. Det är bättre att hålla käft än att skrika ut att man varit ett fullblodspucko, som låtit någon annan bära sig åt hursomhelst med en.
Han sa att han älskade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.
Han sa att han skyddade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.
Jag trodde inte på ondska. Innerst inne är alla goda, var min hypotes och jag tolkade allting utefter det. Han förstår bara inte att han gör mig illa. Om jag bara kan förklara så att han förstår kommer han inte att göra mig illa igen, tänkte jag.
Han sa att han älskade mig. Han sa att han skyddade mig. Han sa att jag gjorde fel och han var tvungen att hjälpa mig att ändra mig.
Om jag försöker ge ut min bok, gör jag fel igen då? Hur fel kan en människa ha?
Dimman bäddar om, dämpar ljuden och håller världen stilla. Jag tror jag kokar en kopp té.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar