Sann silverglädje

Silversmide är verkligen någonting som gör mig gladare än jag trodde att det skulle när jag först vågade ansöka om en plats. Jag älskar materialet, hur det uppför sig, färgen, glansen och det vackra i skapandet. Inte för att jag kan skryta med att jag är särskilt duktig, långt därifrån, men jag blir på så gott humör av att pyssla med det. Min första termin hann jag med att göra en ring, eller egentligen tre ringar, som jag fäste ihop till en enda. Det tog tid, blev lite vingligt, men ändå med en viss charm. Jag använder den ofta.

Denna terminen har jag inte varit särskilt produktiv, jag har tagit lång tid på mig för varje moment i skapandet, men jag har gjort ett litet halssmycke i form av en elgitarr (med mycket betoning på konstnärens fria uttryck) och faktum är att jag är ganska nöjd med resultatet. Ännu bättre känns det att veta att jag flera gånger varit några hårsmåner från att bränna upp alltihop på grund av ren okunskap och ändå lyckats hålla mig på rätt sida marginalen. Det är värmandet som är min akilleshäl. Jag värmer och värmer och värmer och plötsligt är materialet så varmt att det nästan smälter. Enligt mig händer det där på en millisekund efter att man väntat en oändlig tid, den oändliga tiden innebär också att man stirrat så intensivt på objektet att man inte längre ser klart. Det är alltså egentligen inte mitt fel, utan brännarens, som egentligen passar på att värma materialet när mina ögon är alldeles utmattade... 

Under tiden som jag fantiserar om att bli en väldans duktig silversmed gör jag alltså sådant här:

Trådarna, så kallade bindtrådar har jag virat runt för att hålla pärltråden på plats inför lödningen. Den sista lödningen var väldigt kritisk och det stod flera andra kursdeltagare runt om och hjälpte mig att hålla andan under tiden. De är väldigt fina, de också, och tvekar inte att hjälpa med idéer, råd och sin kunskap. 

Härnäst tänkte jag påbörja en armlänk. Hoppas, hoppas att jag hinner klart med den innan terminen tar slut!!