När jag var liten var det där huset ett spökhus, fyllt med gamla suckar, släpande steg och spindelväv. Åtminstone var det så i min fantasi. Parken runt huset, som faktiskt benämns som slott, var helt igenvuxen och man kunde bara ana att det fanns en byggnad därinne. Det var otäckt att ens gå på vägen på andra sidan staketet, för jag trodde att det fanns en gammal ondsint man, som stod och tittade ut över sina ägor genom de stora svarta fönstren. Allt var så sorgset och ensamt runt slottet.
Som vuxen har jag hört talas om en kvinna som tog livet av sig någon gång på 50-talet och att man hållt seanser därinne innan det övergavs helt. Ruskiga historier kring en mytomspunnen plats.
Idag var det bara skönt att återse den gamla platsen, trampa stigarna omkring, minnas utedasset med alla sittplatserna (där fanns inga skiljeväggar ens) och det stora huset med sina flagnande tapeter (det som de rev någon gång i slutet av 80-talet). Fast det blåste ju förstås alldeles förskräckligt, så jag hade ont i öronen långt innan vi kom tillbaka till bilen.
Så skönt att sitta med yllepläden runt sig och titta ut på vindens lek i träden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar