I morse när jag lite halvt om halvt engagerat skummade igenom de senaste inläggen på Facebook var där någon som delat en länk om att ADHD inte finns, men att det är en bra ursäkt. Först blev jag otroligt provocerad och tänkte att det måste vara något bra korkat snille som suttit hemma och filosoferat över en flaska dåligt vin. Nyfiken som jag är kunde jag ändå inte låta bli att läsa artikeln, som är publicerad av My newsdesk, och konstatera att jag plötsligt känner mig grundlurad. Det finns inga vetenskapliga bevis på att ADHD finns, enligt artikeln. Neurologer kallar psykiatrin för lekstuga och menar att man ger amfetamin på så gräsliga grunder som "betalda experter och konsulter som är så intimt kopplade till läkemedelsindustrin att de likaväl kunde vara anställda som försäljare."
Det skrämmer mig något alldeles galet mycket att man som privatperson inte kan lita på att ett system fungerar där man noga, noga rent vetenskapligt ska pröva och utvärdera inte bara en studie utan flera innan man konstaterar att man har kommit fram till en signifikant slutsats. Att man på uppenbart lösa grunder trycker i barn och ungdomar en farlig drog är ännu värre!
Jag tillhör den skaran som försvarat medicineringen med Concerta och Ritalin och tyckt att det är fantastiskt att det finns sådan medicin. Jag har en bok i min egen bokhylla om ADHD/ADD som vuxen och till och med varit ganska övertygad om att jag själv har ADD då jag uppfyller de nödvändiga kriterierna med bred marginal. Nu är jag dock inte lika säker.
Vad händer då med alla de som har uppenbara problem och bekymmer och som i desperation har sökt och fått diagnos? Artikeln snuddar även vid detta och menar att man ska se holistiskt på personen i fråga. Att helt enkelt söka svaret i personens vardag.
Själv funderar jag på om det är så att det är samhället som inte tillåter att vi alla är stöpta i olika form. Alla kan inte räkna lika bra, teckna lika bra, sjunga lika bra, koncentrera sig lika länge eller sitta still lika länge. Under min högskoleutbildning gick jag hem från lektionen efter ungefär halva tiden då jag av erfarenhet visste att jag inte klarade att ens sitta ner den återstående tiden, än mindre lyssna och skriva anteckningar. Jag blev helt enkelt för fascinerad av färgerna på mina pennor istället. Är det en indikation på att ge mig en medicin som krymper hjärnan? Jag har skriftligt bevis på att jag genomfört hela utbildningen med minst betyg G i alla ämnen.
Hu, så arg jag blir!!
Vad är din uppfattning?
Bilden nedan beskriver lite av hur jag tycker att livet är ibland. Trångt, hårt och knöligt att ta sig fram. Dessutom ser det helt ut som att det lutar uppför, mot kameran, men jag vet att det är tvärtom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar